Falsk matematik nu och då

PEPS PERSSON – PEPS BITAR 1968-1992 (1993)

Den här texten skrevs strax efter valet 2018. Det var Annie Lööf och Ulf Kristerssons fel att jag letade reda på den här skivan. Ni vet, det där med att 143 skulle vara mer än 144...
Kände mig tvungen att höra Falsk matematik och få mina misstankar bekräftade.

Peps har ju alltid stått på det vanliga folkets sida. Och han har så fort det getts tillfälle gett uttryck för det. Peps är säkert en del av den svenska proggen, men står ändå helt självständig. Det är det jag alltid gillat med hans musik, oavsett om det varit blues, reggae, eller Edvard Persson. Det känns som det Peps säger är viktigt.

Tänker på låtar som Onådens år, Himlen gråter, Falsk matematik, Hög standard, Hyreskasern och så vidare. Och så kom han till min hjälp under hösten 2018 för att jag skulle orka med alla underliga turer och uttalanden i den svenska regeringsbildningen, det som till slut visade sig inte vara något annat än falsk matematik.

Samlingsalbum försöker jag undvika att ha i samlingen. Med Peps är det annorlunda. Min känsla är att jag egentligen borde ha alla hans skivor hemma, men det har jag inte. Dels för att många av dem är svåra, och oftast dyra at få tag på.

Några nyutgivningar på vinyl har vad jag vet än så länge inte gjorts. Och när man ibland hittar någon platta begagnad är den ofta väldigt sliten förmodligen för att den tidigare ägaren tyckt ungefär som jag, de är alltså välspelade.

Peps Bitar tycker jag blev ett bra val ändå, trots att det är ett cd-album. Här finns låtar från Peps allra första år under det sena 60-talet då han kallade sig Linkin Louisiana Peps eller Blues Quality. Via Peps Blodsbands klassiker och Pelleperssons kapell fram till det tidiga 90-talet och (vad jag vet) senaste superhiten Oh Boy!

Att jag hittar många av mina favoriter bland Peps urskånska Edvard Perssontolkningar hänger så klart på mitt sydskånska ursprung. Peps tillbringade sina första år i Klippan, nordvästra Skåne, men det var långt före Studio Bombadill och Svenska Popfabriken, så där finns ingen röd tråd.

Så det är en helt okej samlings-CD, lite bättre än så till och med. Man får naturligtvis inte allt, men man får mycket, hela 32 låtar. Och så kan man – vid behov – leta fram skivan och få bekräftat att falsk matematik är lika falsk nu som den var på 70-talet.

Nr: 162/CD