En nästan exakt kopia av sin föregångare

PHIL COLLINS – HELLO I MUST BE GOING – 1982

Vare sig man vill det eller inte är hitlåten här You Can´t Hurry Love. Om Phil Collins slaktar Supremes klassiker eller gör något nytt spännande av den ligger helt i lyssnarens avgörande. Själv gillar jag låten.

Men jag kan inte påstå att Phil Collins gör den särskilt intressant egentligen. Jag gissar att vilket annat hyfsat popband från ungefär samma tid kunde gjort den lika bra. Vad Collins gjorde var att damma av den och presentera den för en ny publik, för oss som inte lyssnat på Supremes utan ägnat livet åt Genesis. Och då är det väl någon slags gärning i alla fall.

Jag gillade faktiskt låten så mycket att jag köpte den på singel. Man gjorde ju så på den tiden. När man hörde en bra låt, på radion, pep man iväg ner till skivaffären på hörnet och köpte 45-varvaren.

Att You Can´t Hurry Love fanns med på LP:n Hello I Must Be Going kom jag inte på förrän flera år senare då ”någon” råkade trampa på min singel under någon slags fest.

Att jag missade LP:n fullständigt är inte konstigt. Jag släppte mitt intresse för Phil Collins soloplattor strax efter jag hört Face Value och då gjorde misstaget att jämföra den med A Trick Of The Tail och andra ”senare” genesisskivor där Collins varit både sångare och trummis.

Numera finns dock LP:n i samlingen, däremot inte singeln som inte höll för den där vassa skoklacken. Så här långt senare får jag väl tillstå att Hello I Must Be Going ändå är ett rätt trevligt popalbum av Phil Collins. Hans näst bästa för att vara exakt. Face Value är något bättre. Hello I Must Be Going är en i det närmaste exakt kopia, men inte lika pigg.

Det hjälper inte att I Don´t Care Anymore, som är svaret på In The Air Tonight (från Face Value), skulle kunna vara en 80-talspopklassiker där Phil Collins vildsinta trumspel skulle kunna gått till historien. Men så blev det väl aldrig vad jag kan minnas.

Jag skulle ändå vilja slå en liten trumvirvel för den här skivan, som är bättre än man tror. Phil Collins blir ju ganska ofta hårt kritiserad för sina soloproduktioner. Men den här plattan står sig ganska bra i popvärlden, och då inte bara You Can´t Hurry Love. Men de skivor som Collins gav ut senare står inte lika högt i kurs hos mig.

Nr: 1371/2222