Går det att göra covers på sina egna låtar? Jo, ELO kunde det. Eller ELO Part Two, det vill säga det ELO Bev Bevan drog igång efter att han och Jeff Lynne delat på sig på 90-talet. Han fick med sig nästan hela orkestern, men vad hjälpte det när ELO:s hjärta inte fanns där. ELO utan Jeff Lynne kunde inte vara ELO, det blev ett helt annat band.
Jag ”vet” alltså hur ELO ska låta, jag kan låtarna. Och då låter det inte som ELO Part Two, eller vänta. Jo, det gör det. Musiken är där, bandet också. Men ändå inte...det som saknas är naturligtvis Jeff Lynne.
ELO Part Two kunde inte ta över efter ELO, det gick bara inte. Det är därför den här skivan är så underlig att lyssna på. Man får det förväntade, men får egentligen ingenting. Vad man får är den där känslan är av att gå på en konsert med ett coverband, ett sånt där gäng som gjort det till sin grej att låta exakt som ett mer berömt.
De flesta giganter har numera såna följare, Genesis, Pink Floyd, Queen, AC/DC. Det är ganska kul, det låter oftast rätt bra. Men sen är det inget mer. Jag vill nog påstå att minst halva grejen med att gå på konsert är för att få se den man är där för att se, artisten själv, inte bara höra låtarna.
Nr: 284/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar