Please Don´t Touch

Steve Hacketts album, Please Don´t Touch från 1978, är överraskande.
Det har inga som helst likheter med Voyage of Acolyte, skivan före och hans solodebut från 1975.

Please Don´t Touch är inte särskilt progressivt.
Men det är inte pop, även om musiken är betydligt enklare än väntat.
Den är knappast kommersiell heller.

Men den är rätt spännande. Steve Hackett tar en väg åtminstone inte jag kunde anat. Här blandar han in amerikansk soul, släpper in både Woodstock-hjälten Richie Havens och Randy Crawford på sång.

Samtidigt håller han kvar vid det som var så typiskt för Genesis, långa svepande melodislingor, överraskande vändningar och mastodontiska synthpassager.
Blir det bra då?

Jo, faktiskt gör det! Please Don´t Touch är en riktigt bra skiva.
Den är inte lättsmält. Den tar tid på sig. Men den blir bättre för varje spelning.

Narnia till exempel, är en helt oväntad sak. Den börjar som en poplåt , men så plötsligt vänder Hackett på allt och tar plötsligt ett steg rakt tillbaka till Wind & Wuthering.

Hoping Love Will Last, med Randy Crawford har ungefär samma överraskningeffekt.

Men mina favoriter är instrumentala Land of Thousand Autumns och titelspåret Please Don´t Touch. Där är Hackett tillbaka till Foxtrot och Supper´s Ready. Då kan det inte bli annat än bra.

Nr: 648/2000