DOORS - OTHER VOICES - 1971
Other Voices är den första Doors-platta jag skriver om här. För när det gäller Doors tänker jag börja i fel ände. Det var nämligen så jag fick mina första intryck av The Doors och Jim Morrison.
Other Voices från 1971 är alltså en skiva där Jim Morrison inte är med. Han avled i Paris tidigare samma år. Den här skivan är inspelad av de tre som var kvar, Robbie Krieger, Ray Manzarek och John Densmore.
Det är Doors näst sista skiva. Men den första Doors-platta som hamnade i min samling.
Och jag fattade först ingenting. För på den tiden hade jag inga som helst begrepp om vad Jim Morrison stod för eller visste något av hans storhet.
Doors som Doors, tänkte väl jag och reflekterade väl inte så där väldigt mycket på att Morrison inte var med på Other Voices.
Och efter att jag lyssnat på den fattade jag ännu mindre av Doors storhet...
Okej, visserligen rätt sjysst bluesrock, nästan lite jazzigt på sina ställen och med en fläskig orgel som faktiskt var ganska läcker. Men inte mycket mer. Låtarna var ganska ordinära...
Skivan låter exakt likadant så här 40 år senare. Men jag har ändrat mig en hel del om den.
Då var jag bara besviken.
Men nu för tiden uppskattar jag den mer.
Det är inte som de flesta säger; att musikerna bakom Jim Morrison bara var bakgrundsmusiker. De hade stor del i Doors ödesmättade och mörka sound.
Ray Manzareks orgel är fan så fräck, för att inte tala om Robbie Kriegers ylande sylvassa gitarr.
De flesta låtarna på skivan är som sagt ungefär lika bra nu som då, men I´m Horny I´m Stoned är undantaget. Den är läcker. Men det har jag inte fattat förrän nu.
Nr: 94/2000
Other Voices är den första Doors-platta jag skriver om här. För när det gäller Doors tänker jag börja i fel ände. Det var nämligen så jag fick mina första intryck av The Doors och Jim Morrison.
Det är Doors näst sista skiva. Men den första Doors-platta som hamnade i min samling.
Doors som Doors, tänkte väl jag och reflekterade väl inte så där väldigt mycket på att Morrison inte var med på Other Voices.
Och efter att jag lyssnat på den fattade jag ännu mindre av Doors storhet...
Okej, visserligen rätt sjysst bluesrock, nästan lite jazzigt på sina ställen och med en fläskig orgel som faktiskt var ganska läcker. Men inte mycket mer. Låtarna var ganska ordinära...
Skivan låter exakt likadant så här 40 år senare. Men jag har ändrat mig en hel del om den.
Då var jag bara besviken.
Men nu för tiden uppskattar jag den mer.
Ray Manzareks orgel är fan så fräck, för att inte tala om Robbie Kriegers ylande sylvassa gitarr.
De flesta låtarna på skivan är som sagt ungefär lika bra nu som då, men I´m Horny I´m Stoned är undantaget. Den är läcker. Men det har jag inte fattat förrän nu.
Nr: 94/2000
Jo detta är ju verkligen att börja i fel ände. Första LPn The Doors är ju en av rockhistoriens bästa inte ett svagt spår. Doors skivorna utan Jim Morrison är ju inte mycket att ha. Morrison var ju rösten och ansiktet utåt. De andra var ju hyggliga kompmusiker.
SvaraRaderaDu kan ju tänka dig aha-upplevelsen när jag sen fick höra album som Waiting for the sun, Morrison hotel, LA Woman och The Soft parade...
SvaraRadera