En rolig (faktiskt) Camel-platta

Camel gjorde i mitten av 70-talet ett högst seriöst försök att tråka ihjäl sina beundrare.

Naturligtvis älskade fansen det. Det finns de som gillar att plåga sig själva och utsätta sig för saker de inte borde.

Så när Camel för en gångs skull poppade till sig och gjorde lite mer uppåt grejer fick de så klart faen för det. Skivan Breathless från 1978 betraktades av många Camelfans, och även kritiker på den tiden, som en pinsam sell-out full av ”vanlig” pop och till med discolåtar...Det är en av de Camel-skivor som rankas lägst, vad jag förstått.

Jag tycker naturligtvis inte så. Jag gillar Breathless. Eller snarare, jag gillar den betydligt bättre än Rain Dances och Moonmadness.

Självklart är den inte i klass med Mirage eller debutplattan, vilka jag betraktar som delvis ganska starka progrocknummer.

Den främsta orsaken är att jag fick munnen full av kamelhår när jag spelade Rain Dances senast. Så när jag slängde på den här skivan, som kom ut året efter, hade jag inga som helst förhoppningar...men blev i stället ganska positivt överraskad.

Vad Breathless framför allt har jämfört med de två tidigare skivorna är sång. Melodierna har ungefär samma konstruktion, men de vokala inslagen gör låtarna betydligt intressantare att lyssna på.

Wing And A Prayer till exempel, en snygg jazzpoplåt som inte alls är dum. Eller Down On The Farm som faktiskt är lite, lite rolig. Fan, det är nästan lite Kinks över den.

Är det här progrock då?
Kanske...
Och om sanningen ska fram, experimenterade inte Camel med disco på Rain Dances också?

Nr: 1510/2000