”Den glodde elakt på mig”

Är en skivsamling mer komplett om den också innehåller riktigt usla skivor?
Såna skivor som blivit totalsågade och klassade som något av det allra sämsta som gjorts?
Har det kanske ett samlarvärde i sig?
Finns det samlare av riktigt kassa plattor?

I så fall har min samling med detta senaste skivinköp tagit sig till en helt ny nivå. Mott the Hooples album Wildlife anses nämligen vara en riktigt dålig skiva. En sjuhelvetesjävla skitskiva.

Det tror jag Mott-gänget också kände på sig. Om jag inte tar helt fel var bandet efter den här plattan på väg att lösas upp i små blå långhåriga atomer...men så kom David Bowie och räddade dem. Fan vet vad som hänt om han inte gjort det. Då hade kanske ingen hört talas om Mott the Hoople idag...

Jag vill naturligtvis inte gå så långt att jag kallar Wildlife en av de allra värsta skivor som spelats in. Det finns värre (tror jag)?

Men jag sträcker mig så långt att jag utan att darra på rösten kan utnämna den till Mott the Hooples värsta. Det kanske inte gör saken särskilt mycket bättre, å andra sidan.

Nu till Wildlife, som jag en lördagsförmiddag hittade i en hylla på Skivklubben.
Jag tittade på den.
Den glodde elakt tillbaka på mig.
Jag åkte hem.
Jag åkte tillbaka.
Betalade en jävla massa pengar för den.
Åkte hem.
Spelade fanskapet – en gång.
Jag visste det!
Wildlife är hemsk.

För vad gör man om man heter Ian Hunter och Mick Ralphs, en gillar Dylan, den andra betongrock? Och när man försöker få ihop det låter det skit...
Jo, det vet ju alla.
DÅ SATSAR MAN PÅ COUNTRY!
Och för säkerhets skull soul också....

Det är därför Wildlife är hemsk. Ralphs var en jävel på hårdrocksriff. Hunter hade en lysande röst.
Men country och soul var inte deras grej. Det vet man med säkerhet efter en (EN) lyssning av Wildlife.
En (EN) bra låt finns det. Keep a´ Knockin´. Den är å andra sidan jävligt bra!

Nr: 1074/2000