Townshend laddade om

Någonstans på 80-talet försökte Pete Townshend skaka av sig ryktet som gitarrhjälte. Hans soloprojekt är inte, som de flesta Who-skivorna, uppbyggda på gitarrock. Det handlar mer om keyboards och rytminstrument.

Men inte bara av den anledningen är hans skivor en liten missräkning för who-fansen.

Pete Townshend har inte heller samma röstkapacitet som Roger Daltrey. Så det blir inte särskilt mycket Who över hans album.

För den skull ska de inte underskattas, i alla fall inte de tidiga, innan han började göra en massa knepiga konceptalbum utan början och slut.

Därmed är vi nere på tre LP-skivor; Empty Glass från 1980, All the Best Cowboys Have Chinese Eyes från 1982 och till slut White City från 1985. All The Best Cowboys tycker jag är den bästa.

Det är förresten ett under att skivan finns. Den kom till under en period när Townshend hade stora personliga problem. Han var vid ett tillfälle ytterst nära att följa Keith Moon i graven efter en överdos heroin.

Det märks inte på albumet. Townshend gnäller inte. I stället laddar han för strid och får ur sig ett album högkoncentrerad pop, provocerande och nära. Det är ambitiöst och välgjort, men går aldrig över gränsen.

The Sea Refuses No River - säkert en av Townshends bästa rockballader - och välgjorda Slit Skirts är mina favoriter.

Nr: 1766/2000