The Musical Box: Taskig tajming av Toto

söndag 12 februari 2012

Taskig tajming av Toto

Det jag mest kommer ihåg Toto och deras debutalbum för är hur taskig tajming de hade. Det var alltså 1978 och Elvis Costello hade precis släppt This Year´s Model.

Om jag inte minns helt fel var Clash på gång med Give ´Em Enogh Rope och Blondies Parallel Lines fanns nog också ute i affärerna.
Den dagen skivan kom till Jönköping kom jag till skolgården efter lunch med Dire Straits första platta i en kasse. Där mötte jag en klasskompis som precis köpt den där Toto-skivan...den där lila saken med Hold The Line.

Samma skiva som jag strax innan nobbat efter en snabblyssning i hörlurarna hos Ole på Skivor & Band.

Toto blev naturligtvis oerhört populära och deras låtar spelades på varenda skoldans och disco i Jönköping på den tiden. Och de spelades till och med i svensk radio.

För det var så klart snygga grejer Toto gjorde och de kunde variera sig. Alla musikerna i bandet var rutinerade studiomusiker och hade (enligt Allmusic.com) under flera år varit med i bakgrunden på nästan varenda LP som spelades in i Kalifornien oavsett vilken artist det gällde.

På Toto I finns alltså allt från välpolerad hårdrock till soulpop, discofunk och snygga popballader.
Så de var lätta att tycka om.

Hold The Line blev en stor hit. Girl Goodbye en annan. I´ll Supply The Love och Georgy Porgy släpptes tydligen också på singel och sålde massor...
Valde jag fel?
Nä, skulle inte tro det. Dire Straits-skivan kan jag faktiskt fortfarande spela med ganska stor behållning. Totos debutplatta har jag även nu för tiden svårt för.

Det är faktiskt inte särskilt många år sedan jag köpte skivan. Pliktskyldigast betalade jag tre kronor för den på en loppis på Råslätt.

Nr: 1181/2000

5 kommentarer:

  1. Visst, Toto var enormt drivna musiker och deras musik var rent tekniskt/hantverksmässigt oerhört välgjord och proffsig. Men samtidigt var de så oerhört trista, själlösa och opersonliga. Jag hade valt Dire Straits vilken dag som helst. Även om jag aldrig varit någon stor beundrare av Knopfler & co finns det åtminstone något slags glöd och egensinne i deras musik.

    Jag minns när Expressens Måns Ivarsson recenserade en Toto-konsert nån gång i slutet av 80- eller början av 90-talet. Texten utgjordes av en serie mellanrubriker i stil med "Skickliga instrumentalister", "Imponerande solo-uppvisning" osv, men hela brödtexten utgjordes av ett enda långt "zzzzzzzzzzzzzz...". Efter detta blev Ivarsson förstås hatad av alla som gillade s.k. västkustrock. Själv tyckte jag det var den bästa sågning jag läst.

    SvaraRadera
  2. Jag gjorde det lite enklare för mig när dessa två skivor kom, jag köpte,och gillade bägge två.

    SvaraRadera
  3. Toto var helt enkelt för bra för kultureliten!!

    SvaraRadera