Högt tempo och småknepiga låtar

FISCHER-Z – RED SKIES OVER PARADISE - 1981

Säga vad man vill om punken, men musikaliskt sett var inte allt jättebra. När new wave-banden dök upp något år efter punkrevolutionen blev det skillnad. De flesta kunde lira. Ett problem var att de var så många att det var svårt att ha koll. Punken hade öppnat en dörr.

Fischer-Z var ett av de där halvt om halvt bortglömda banden från början av 80-talet, som jag tappade bort på vägen. När deras LP Red Skies Over Paradise lite oväntat dök upp igen på förra höstens skivmässa i Huskvarna, kunde jag inte låta bli. En gång i tiden hade jag ju varit ägare till detta album, men någon gång i mitten av 80-talet bytte jag bort det.

Fischer-Z var ett lysande roligt new waveband, ett av de allra bästa tycker jag. Högt tempo, småknepiga melodier, känsloladdat och dystopiska texter. Mycket gitarr. Knastertorr. På den här skivan går det inte att undvika Berlin, en låt där bandets obestridde ledare John Watts helt säkert tagit intryck av Clash och London Calling.

Marlies är också en sån där sak som gärna dröjer sig kvar. Jag vågar nog påstå att hela den här skivan är bra och smart new wave-pop, eller halvpunk, eller rock om man så vill.

Möjligtvis kan folk idag tycka att den här skivan är lite mossig. Det beror i så fall på texterna. Fischer-Z tvekade inte att krydda sina låtar med politiska kommentarer.

Den här skivan är ett ganska ironiskt och påträngande elakt inlägg i debatten om 80-talets kall krig mellan väst och öst. Men sånt går ju att leva med.

Nr: 1495/2222

Jag har publicerat ungefär samma text tidigare.