Lite raspigt, som Joe Cocker ungefär

PHOENIX HARMONY – SWEET LADY SURPRISE – 2010

2010 satsade Phoenix Harmony hårt. De hade precis spelat in sin första och enda fullängdare, släppt den både på CD och faktiskt också på röd vinyl. Det blev intervjuer i Jönköpingsradion och tidningsartiklar. Skivan var riktigt bra, många trodde att bandet hade något på gång.

Men rockbranschen är en tuff värld som handlar mest om kontakter, mer om tur än skicklighet, men kanske allra mest om att vara på rätt plats när rätt folk är där. Jag kan inte Phoenix Harmonys historia, vet inte vad som hände sen eller varför. Vet bara att det inte blev något mer. Möjligtvis var det avståndet som gjorde det svårt att fortsätta.

I en artikel i en lokaltidning berättar sångaren Ivan Ljungdahl att han då bor i Stockholm och resten av bandet i Jönköping, men att det ändå funkar bra. Lite detektivarbete via Google placerar honom fyra år senare i bandet With Happiness, ett technoprojekt.

De flesta plattor jag får tag i med lokala band brukar hamna i lådan under sängen, men inte Phoenix Harmony. Sweet Lady Surprise har jag valt att ha i den riktiga samlingen, så bra är den tycker jag. Det är till att börja med inte skramlig garagerock utan välgjord rock med en hel del inslag av soul, lite ruffigt, men kontrollerat, snyggt.

Jag tänker av någon anledning Grand Funk Railroad när jag hör skivan, men inser att det förmodligen är ett långskott som missar målet. Phoenix harmony har en betydligt mer komplex ljudbild än så.

Jag gillar den vassa gitarren, men framför allt tycker jag det låter bra när Ivan Ljungdahl sjunger. Det känns som han menar varenda ord, det är innerligt och lite raspigt, som Joe Cocker ungefär.

Jag har inte en aning om i hur många ex skivan trycktes upp på röd vinyl. Men är det nån som har den lioggande är jag spekulant. Phoenix Harmony har utöver detta album, vad jag vet, spelat in även en EP med fyra låtar, A Little Bit Harder. Den ligger i lådan under sängen.

Nr: 261/CD