Det är svårt att inte tycka om Manu Chao. Hans musik känns så positiv, så helt befriad från negativa tankar. Det är festmusik på något sätt, men ändå inte. Jag får för mig att det var fest hela tiden när Pròxima Esataciòn: Esperanza spelades in.
På något sätt lyckas Manu Chao få allt detta att smälta samman på ett sätt som är väldigt befriande från allt vad som annars kallas musikgenrer.
1998 gav han ut sitt första soloalbum, Clandestino, som blev en storsäljare mycket på grund av hitlåten Bongo Bongo. Han sjunger på spanska, franska, arabiska, portugisiska, engelska...och blandar gärna flera språk i samma låt.
Pròxima Esataciòn: Esperanza blev inte riktigt lika framgångsrik som sin föregångare, men jag vet att det finns många som verkligen gillar den här skivan.
Köpte skivan efter ett tips från en kompis väl insatt i Manu Chaos märkliga värld, som påstod att det var ett nödvändigt album i vilken samling som helst...
Nja, men okej då. Det är en skön platta att lyssna på. En dubbel dessutom, så det blir ganska mycket. Funderar på om skivan gör sig bäst på sommaren då man kan ligga i hängmattan och slölyssna i eftermiddagssolen. Ska testa det. Pròxima Esataciòn: Esperanza är spanska och har hämtats från tunnelbanan i Madrid; Nästa station: Esperanza.
Nr: 1368/2222
Jag är lite kluven till Manu Chaos solokarriär, klart åt det positiva hållet men ändå. Främst för att Mano Negra var så förbannat bra när de var som bäst, och riktigt dit har inte Manu solo nått i mina öron. Liveskivan/DVDn Radio Bemba Sound System är nog den soloskiva som kommer närmast Mano Negra – men på några punkter var de sistnämnda trots allt snäppet vassare. Exempelvis fanns det mer rock’n’roll i Mano Negras musik, och vasse gitarristen Daniel Jamet kunde lyfta låtar på ett sätt som hans motsvarighet i Radio Bemba inte klarat av. På senare år verkar det dessutom som att Manus konserter blivit mer endimensionella, åtminstone när jag såg dem för en tio år sen så fanns det bara två lägen – reggaelunk eller snabb tvåtakt, som det ideligen växlades mellan under två timmar. Kul i början, lite enerverande efter ett tag.
SvaraRaderaNu är det egentligen orättvist att jämföra, Manus studioskivor är mer softa och tillbakalutande än Mano Negras driv och det är trevligt det också. Men Mano Negras två första, Patchanka och Puta’s Fever, är oslagbara i sammanhanget, med King of Bongo inte jättelångt efter. LPn med Hot Pants (pre-Mano Negra) är inte heller dum, och det finns en hel del bra på sista skivan Casa Babylon också - som på sätt och vis kan betraktas som Manu Chaos första soloalbum, ”gamla” Mano Negra var i princip upplöst då. Kan även rekommendera DVDn Out of Time, som förutom en intressant dokumentär bjuder på åtskilliga exempel på hur fantastiska bandet kunde vara live.
Tack för alla tipsen! Nu har jag mycket att leta reda på, Manu Negras plattor inte minst, som jag inte hört alls tidigare (jag vet, det är en miss i allmänbildningen, men så illa är det).
SvaraRadera