När Rod Stewart var bra

En gång i tiden var Rod Stewart bra. Inte så bra som de bästa, men bättre än många andra och fan så mycket bättre än han är nu.
Bäst var han nog i början av 70-talet. Då skar den där skrovliga rösten genom kroppen och han gjorde lysande stökiga rocklåtar, Sweet Little Rock´n Roller, Maggie May, Cut Across Shorty och de där.

Och så fick han bonuspoäng för det där med fotbollen. Han hade varit ungdomsproffs i division tre-laget Brentford. Engelska ligan var lite tuffare än allsvenskan och Bosse Larsson i MFF. Jag gillade Wolverhampton, men gick över till Leeds när de gick till final i Europacupen 1975.

Jag har Gasoline Alley och Every Picture Tells A Story. De är så sönderspelade att de knappt går att lägga på skivtallriken. Smiler hade jag, men bytte den mot en Mott the Hoople. Därför var det kul när jag kunde lägga vantarna på en gammal samlingsplatta, The Best of, en dubbel. Låtarna är från åren innan Atlantic Crossing, och det är viktigt. Det var där eländet började.

Atlantic Crossing från 1975 har två helt olika sidor, en med ballader och en med rocklåtar. Man kunde väl redan då ana vad som var på gång, balladsidan och Sailing var den som blev populär. Vad som gav mest hajade väl Rod Stewart också när han kunde börja räkna lovverna i slängar.



Hoppet levde ett tag till med A Night on the Town, 1976, den gick att spela. Men Foot Loose & Fancy Free och Blondes Have More Fun, 1977 och 1978, var nästan gjorda för dansgolven och det definitiva slutet för Roddan som rockartist.
Ridå ner. Med en fet smäll.




Hans skivor efter detta samsas numera i begagnatbackarna med Baccara, Silver Convention, Penny McLean och annat mörs ingen vill kännas vid. Ingen vill ha dem fast de bara kostar en femma.
Det kan han ha!

Men idag ska jag lira Rod Stewart. Det där samlingsalbumet är rätt bra. De låtarna kan ingen ta ifrån honom. De är från den tiden han var bättre än många andra, men inte så bra som de bästa.