Ett lik i garderoben

Jag jobbade några somrar i början av 80-talet som kyrkogårdsarbetare och fick emellanåt hoppa in som dödgrävare. På den tiden betalades det ut risktillägg när man vid grävandet stötte på någon gammal grav. Det hände rätt ofta. Gravarna låg tätt på den gamla kyrkogården och ingen hade exakt koll på var de låg.
Det var värt de där extra pengarna, för det var inte särskilt trevligt, om man säger så.

Av någon anledning kommer jag nu att tänka på Neil Young och plattan Trans från 1982. Det kom ut under någon av de där somrarna. När jag tar fram den nu för tiden är det ungefär som att gräva upp en sån där gammal kista med ännu inte helt förmultnade kvarlevor.

Men förstå mig rätt här nu. Trans är så annorlunda att jag nästan gillar den. Det finns naturligtvis flera kanonbra låtar. Det är ju trots allt Neil Young det handlar om. Sample and Hold, Mr Soul och Like an Inca platsar i mitt morbida best-of-arkiv.

Men det är märkligt att inte ens Neil Young kom undan när Commodore 64 och Amiga-soundet lade sig som en fuktig filt över rockmusiken. Då var Kraftwerk nyskapande gudar och Depeche Mode deras jungfrufödda arvtagare. Trans blir någon slags hybrid mellan Neil Youngs spetsiga folkrock och det ”nya soundet”.

För att följa med sin tid lägger han på synthar, vocoder-röster och tar till universalmedlet digital recording. Men det gör bara att Trans får något plågat och sjukt över sig.
Jag förstår fortfarande inte varför han eftersträvade att låta som det tidiga 80-talets synthband. Men bytt är bytt. Och va fan. 1982 gjorde jag också saker jag inte borde gjort.