Bröderna Mael och Giorgio Moroder

SPARKS – NO 1 IN HEAVEN – 1979

Var det här det roliga med Sparks tog slut? Var det här de sålde sin själ till djävulen (Giorgio Moroder)? Nej, inte alls. No 1 In Heaven är visserligen en ohygglig förändring jämfört med allt annat bröderna Mael gjort tidigare, men känslan för bra popmelodier hade de kvar. Det här är en LP gamla sparksfans måste få höra.

Men vänta nu! No 1 In Heaven är ju discobeats, synthloopar, technopop flera år innan genren var uppfunnen och bara sex låånga låtar alla signerade Girogio Moroders discosound. Han både producerade och var med och skrev låtar. Sånt skulle man kunna hata den här LP:n för.

Jo, absolut, så är det. Men jag påstår att bakom den där fasaden finns bröderna Maels smarta popmelodier kvar. Det gäller bara att lyssna noga, för de är inlindade. Texterna finns där också, det är lättare att höra.

Men nog var det så att en del gamla sparksfans blev besvikna när skivan kom. Det var efter den här plattan Sparks började dala på stjärnhimlen. De rasade från superhjältar till obskyra popmakare på bara något år. Sparks skivor efter No 1 In Heaven känner i allmänhet bara gruppens mest hängivna fans till. Skivorna innan har de flesta koll på.

Men det var det val bröderna Mael gjorde. Och jag kan inte påstå att det var dåligt. Det var en spännande, men högst oväntat utveckling för ett av 70-talets kanske mest intressanta och innovativa popband.

Skivas roligaste spår heter Beat The Clock som jag tror blev en mindre hit. Hittar du No 1 In Heaven tycker jag du ska ge den tid. Lyssna på den och ha album som Big Beat, Indiscreet och Kimono My House i tankarna. Likheterna och den röda tråden finns där, men väl dold.

Nr: 1501/2222

Ungefär samma text har publicerats tidigare. Men då jag nu fått tag på ett fint exemplar i stället för den ganska slitna jag hade, får den en ny chans.