Tror det kallas nostalgi

SANTANA – MARATHON - 1979

Jag köpte den här skivan när den var ny, men hade inte koll. Hade inte följt Santana. Trodde den skulle vara något i stil med storgeter som Abraxas och Santana 3. Men Marathon visade sig vara något helt annat, arenarock.

Nåja, inget ont i det tyckte jag då. Arenarock var ju ganska inne med band som REO Speedwagon och Foreigner, och Marathon var ju bättre. Tänkte inte mer på det. Det var först när Santana släppte ännu ett nytt album, Zebop, som jag började se sammanhanget.

Santana stod ju aldrig stilla utan var hela tiden på väg framåt, musiken förändrades från ena skivan till den andra...och att Marathon inte varit ett så gigantiskt steg som jag först tyckt, utan snarare ett steg åt sidan.

Man kan så klart hitta spår redan på Moonflower 1977, men Marathon var på sitt sätt ett överraskande album. Här hade Carlos Santana lämnat latinorocken och jazz-fusion för att lira hitlistepop, arenarock. Samma recept tog han också till flera gånger på 1990-talet vilket sen briserade på allvar 1999 med Supernatural.

Carlos är så klart i form på Marathon. Han var ju i topporm hela 70-talet och mer där till. Möjligen kan man tycka han var lite för mycket intresserad av teknik på den här skivan. Ljudet är bra, men arenarockigt massivt.

Den låt som skiljer ut sig är Aqua Marine, som är mer ”gitarr-Sanata” och en låt som fått följa med in i framtiden via diverse Greatest Hits-album. You Know That I Love You blev en mindre singelhit 1979.

Mitt förhållande till Marathon är dock ganska bra, trots alla invändningar. Jag spelade skivan rätt ofta när den var ny och det har satt sina spår. Jag kan låtarna rätt bra och tycker därför fortfarande om att lyssna på skivan. Tror det kallas nostalgi.

Nr: 363/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.