Geordie utan Brian Johnson

GEORDIE – NO SWEAT - 1982

När AC/DC skulle ha tag i nu sångare efter Bon Scott kollade de först med Dan McCafferty i Nazareth. Men när Manny Charlton viftat med knytnävar och hotat med stryk gick frågan till Brian Johnson i Geordie istället. Så mycket metal var det inte i AC/DC på den tiden.

Det visade sig att newcastlepojkarna Geordie inte var alls lika tuffa som sina skotska kollegor. De hann väl knappt säga tack och adjö innan Brian Johnson stack till Australien. Geordie var dock av segt nordsjövirke och bestämde sig för att inte ge upp bara för det. De fortsatte.

No Sweat är skivan de spelade in efter Johnson. Den enda ska tilläggas. Det visade sig att Geordie utan Brian Johnson blev alldeles för tamt och syrefattigt. Nye sångaren ”Doctor” Rob Turnbull hade visserligen röstresurser, han kunde skrika nästan som Ozzy och dessutom gå upp i falsett. Men nån Johnson var han inte.

Geordie gick tyvärr utan Johnson från att vara ett fräckt och ohyfsat glamrockband till alldagliga brittiska hårdrockare, lite fantasilöst, såna det gick tretton på dussinet av även en bra dag.

När sen dessutom inte låtarna på No Sweat höll samma kvalitet som på de tidigare skivorna blev domen som väntat – nix. Geordie gav sig dock inte så enkelt utan stod ut fram till 1988 innan de bestämde sig för att sluta turnera. Någon ytterligare LP efter No Sweat blev det dock inte.

Jag tycker No Sweat är en skitplatta. Låtarna håller inte och skivan blir ganska snabbt tjatig eftersom de går på nästan samma tema hela tiden. Rob Turnbull är inte heller någon favorit. Man har liksom hört sånt där förr, men mycket bättre.

Den påminner om en historia min mor berättade, som hon i sin tur hört av sin mor som växte upp och bodde på en gård utanför Värnamo och själv hade hört detta på bygden. Vid middagsbordet när det skulle ätas soppa säger en husmoder; ”ta i botten barn så får ni pytter. Och barnen tog i botten och fick upp disktrasan”. (tau i båtten baun sau faur ni pytte. Å baunen to i båtten å feck upp desktrausen).

Geordie var ett av mina favoritband på den tiden, ända sedan jag 1974 hörde Goin Down hos Ole på Skivor & Band. No Sweat åtta år senare kunde jag däremot aldrig komma överens med. Men det var jobbigt. Veckan skivan var ny var jag nere i affären två gånger och lyssnade i hörlurarna innan jag till slut bestämde mig för att låta bli. Och ändå kände jag mig inte säker.

Jag skulle så klart köpt LP:n då, idag är den jättesvår att få tag på, mest för att de flesta gjorde som jag...alltså lät bli den. Så när jag till sist bestämde mig för att göra min Geordiesamling komplett fick det bli en CD. Min lilla tröst i det är att skivor med ett av mina favoritband från den tiden är eftersökta av samlare i nu för tiden. Nästan alla Geordies plattor är förresten svåra att hitta, oavsett om det är på vinyl, CD eller till och med kassett.

Nr: 268/CD