Klassisk musik och jazztendenser

EKSEPTION – 5 – 1972

Ekseption är mest känt för att mixa klassisk musik med rock och jazz. Det gjorde holländarna till en spännande progressiv rockgrupp under det tidiga 70-talet. Men på sitt femte album går de ifrån sina principer, eller vill möjligtvis ta sin musik ett steg längre. Rockmusiken är här mer eller mindre borta, i stället handlar det uteslutande om jazz med klassiska influenser.

Tanken är naturligtvis inte alls dum. Det var säkert ett spännande område för Ekseption att utforska. Men för min del blev den här skivan en liten besvikelse. Helt enkelt för att Ekseption 5 känns lite tråkig. Rick van der Linden blev kanske aldrig känd för att göra några direkt spännande utsvävningar, som till exempel Emerson Lake & Palmer eller The Nice i samma genre.

Gruppens musik blev visserligen ganska underhållande, men tämligen förutsägbar. Det är förmodligen därför Ekseptions skivor nu för tiden verkar lite dammiga och inaktuella. För min del gör Ekseption 5 inte saken bättre, snarare tvärtom. Och jag tror inte att det här ens ska räknas som progressiv rock. Det är jazz med klassiska influenser...eller tvärtom...

Jag kan tänka mig att den här skivan delar Ekseptions fans i två läger. Efter att ha läst ett stort antal recensioner på nätet har jag förstått att det finns många som älskar den här skivan. Men det finns minst lika många som avskyr den... Men jag gillar den massiva inledningen med Beethoven och kyrkorgel och Ekseptions tolkning av Mozarts elfte pianosonat, A La Turka.

Nr: 1450/2222

Jag har publicerat den här texten tidigare. Men då skivan nu återkommit till samlingen gör jag det igen.