Den fördärfliga ungdomsmusiken

Av någon märklig anledning var det under ett konfirmationsläger i Järsnäs jag hörde Queens första LP, Queen I. En av killarna hade tagit med sig skivan, eftersom någon obetänksam församlingsassistent, som ville verka lite ungdomlig, föreslagit att vi fick ta med egen musik.

Men så hade nog inte moralens och de höga idealens väktare tänkt sig att det skulle bli, eller så hade hon ingen koll på det där med den fördärfliga ungdomsmusiken. Församlingsassistenten såg alldeles förtvivlad ut när vi efter avslutade lektioner på kvällarna lirade hårdrock så de gamla väggarna i lägergården skakade.

Queens första platta kom 1973 och har kanske inte så där mycket att göra med vad bandet senare åstadkom. Här lirar Queen rock, klart inspirerad både av glamrockens superstjärnor och den progressiva rocken. Här finns både Ziggy Stardusts glitter och fläskiga långa gitarrsolon.

Queen I är klart tyngre än gruppens senare skivor, Brian May fick här betydligt större utrymme än på kommande album.

Keep Yourself Alive är skivans stora ögonblick, det är en lysande hårdrocklåt, knepig, skrikig och med tuffa gitarrer. Den anses av många vara skivans enda riktigt bra låt, vilket naturligtvis är helt fel.

Liar och Son and Daughter är till exempel jävligt bra rockers, liksom Seven Seas of Rhye och ett par till. Men det ska väl erkännas, Queen I är jämfört med senare album både för högljudd och ofokuserad.

Nr: 929/2000