Whistling Down The Wire

Juldag och nu behövs det avkoppling. Då föreslår jag den här skivan, Whistling Down The Wire med David Crosby och Graham Nash.

Det är en platta jag verkligen gillar. Men jag har sällan stött på nån annan som haft särskilt mycket positivt att säga om den.

Och kanske är det inte den allra bästa platta som kommit ut från Crosby Stills Nash & Young-kollektivet på 70-talet.

I det här fallet alltså bara Crosby och Nash.
Och jag som brukar ha svårt för David Crosby...
Å andra sidan ligger Graham Nash väldigt bra till...men det är inte mycket Hollies-Nash över skivan. Det är mer den där lille fete Crosby och hans änglaröst...

Kanske är det för att jag haft skivan väldigt länge. Det här var den allra första CSN&Y-platta jag skaffade. Nån gång i mitten av 70-talet, vilket måste ha varit ungefär när den kom ut...1976.

Kanske är det för att den är så sanslöst flummig.
Att gå in på en diskussion om de här gossarna höll sig till vanliga cigaretter, eller blandade tobaken med nåt annat kan vara farligt. Det skulle kunna kallas förtal.

Men i vilket fall LÅTER det som de rökt på med både det ena och andra. Resten får man väl låta vara osagt...

När jag lyssnar på den här skivan får jag för mig att låtarna kommit till lite bara av en händelse. Nån har suttit och klinkat på en gitarr och sen har det bara blivit nåt.

Hör till exempel på Taken At All eller Foolish Man, som varken har någon början eller nåt slut. Men sköna låtar är det.

Sen finns det så klart flera riktigt starka melodier här också. Spotlight och Mutiny är mina favoriter. Men det brukar skifta.

Nr: 384/2000