Rare Earth under ytan

En platta med en sådan här omslagsbild ser inte särskilt lovande ut. Ett Rare Earth-album från 1976, Midnight Lady.

Namnet ger inte heller några bra vibrationer, för att citera en känd svensk schlagerstjärna...

Men ibland får man skrapa lite på ytan, pilla under kanten och som en gammal myrslok gräva fram de få godbitar som möjligtvis kan gömma sig under ytan. För det finns en och annan smaskig termit under det första lagret på den här skivan.

Det går att hitta en del tuff och ruffig funk...om än väl dold under ett lager av smäktande keyboards och plastindränkta discorytmer. Det skulle man inte kunna tro!

För att krångla till det börjar jag med b-sidan. Hoppa där över Ain´t No Fun Since You´ve Been Gone, som är en ganska ordinär soulpoplåt. Inte dålig alls, men lite alldaglig.

Gör precis samma med titelspåret, Midnight Lady, den är nämligen inte alls rolig att ha att göra med. Här låter Rare Earth ungefär som Doobie Brothers i början av 80-talet...

Men tar man sig förbi de fällorna väntar en riktig rysare, Wine, Women and Song, en elva minuter lång stånkande, frustande och het funkrocker. Bara för den låten skulle den här plattan vara värd att äga. Den låten äger!

Svart vinyl har dessutom fördelen att den går att vända på och det går att hitta bra grejer på andra sidan också.
Vad det gäller a-sidan är mitt förslag att då direkt lyfta pick-upen förbi de tre första spåren och nöja sig med det sista, Do It Right.

Mycket blås, men svettig funkrock, precis som Rare Earth lirade i början av 70-talet när de var som bäst.
Där ser man, det går att hitta bra grejer på de mest oväntade ställen...