En knepig jävel

För att gilla George Clintons album Some Of My Best Jokes Are Friends, måste man nog komma väldigt bra överens med snubbar som Sly Stone och de där galningarna i Funkadelic och Parliament.

De som gjorde solglasögon, paljetter och dreads till lika nödvändiga attribut bland funkmusiker som nitar och läder för pudelrockarna.

Jag har svårt för de där lirarna. Det är lite för mycket teater för min del...och för mycket disco.

Some Of My Best Jokes Are Friends är en knepig jävel. För att verkligen uppskatta skivan måste man nog också tycka att elektropop och synth är bland det bästa som finns.

Av nån anledning fick George Clinton 1985 för sig att ”hänga på” utvecklingen och massakrera låtarna med synthar och förvisa bas och gitarr till mellanregistret.
Det gillar inte jag!

Ändå (!) tycker jag Some Of My Best Jokes Are Friends är en rätt fräck platta. Jag kan bara erkänna att George Clinton kan sina moves och vet vilka knappar han ska trycka på.

Han gör det bra, även om jag tror att det skulle låtit bättre utan all elektronik.

Dessutom finns det en hel del humor, och faktiskt – ett rätt tufft politiskt budskap – på skivan. Clinton tar trots sitt något glittriga yttre ställning, utan några mellanlägen.

Av den anledningen blir Some Of My Best Jokes Are Friends en helt okej platta.

Bästa låtar: Bodyguard och Bangladesh, båda på b-sidan.

Nr: 1142/2000