Status Quo i repris

Säg ärligt nu.
Är det inte så att Status Quos album 1+9+8+2 är en baklängesinspelning av låtarna på Hello?
Eller möjligtvis Blue For You eller On The Level...jag vet inte.

Fy fan vad elakt sagt. Jag tar tillbaka precis allt och ber om ursäkt. Så kan man inte skriva om 70-talets fräckaste boogierockband.

Nä. Så enkelspåriga var inte Status Quo, även om en och annan elak jävel på den tiden hävdade att de bara kunde tre ackord.

Jag har faktiskt frågat Francis Rossi om det*.
Då blev han förbannad...

Men...
Men...
Vid den här tiden, början av 80-talet alltså, hade Status Quo börjat upprepa sig på allvar.

Jag som ändå gillar Status Quo har faktiskt lite svårt att skilja både skivor och låtar från den här tiden åt. Under hela 80-talet marscherade deras album förbi som några slags skuggade dimfigurer en efter en.

Så fort en försvann i mörkret kom det en ny och då var minnet av den innan redan borta. Och sen kom det en till. Så där höll det på.
LP:n 1+9+8+2 en av de där skuggorna. Jag märkte inte mycket av den.

Utom möjligtvis låtarna Dear John och I Love Rock And Roll.
Inte för att den sistnämda är det minsta bra.

Äh, jag spelar sällan den här skivan.

Nr: 1452/2000

* Jag gjorde en intervju med honom inför Status Quos spelning i Jönköping hösten 2008.