Charmigt och naivt

Brain Capers kunde blivit Mott The Hooples sista album.
Skivan var visserligen MYCKET bättre än de plattor de gjort innan.
Men det finns nog ingen som kan påstå att den är särskilt bra.

Möjligtvis finns det väl en och annan som hävdar att Death May Be Your Santa Claus och dylan-imitationen Sweet Angeline är rätt sjyssta grejer.

Åtminstone om man gillar Mick Ralphs småskitiga gitarrsound och att Ian Hunter hade Bob Dylan som hjälte och förebild.

Brain Capers skulle blivit slutet för Ian Hunter och hans band om inte David Bowie ”upptäckt” dem och gjort om dem till 70-talets största glamrockhjältar.

Han gav ju dem inte minst låten All The Young Dudes. Så Mott överlevde...och lite till...

Men Brain Capers från 1971 har absolut inget med Motts senare skivframgångar att göra. Ändå är det en rolig skiva att ha.

Jag till och med spelar den ibland. Vilket kanske låter lite märkligt.

Plattan är stökig och ofokuserad.
Och ljudet är inte det bästa.
Och det finns en del riktiga bottennapp.
Och Sweet Angeline gjorde Mott The Hoople betydligt bättre senare*...

Jag kan faktiskt inte förklara varför jag gillar Brain Capers. Det finns ju inte mycket som talar för den.

Kanske handlar det om nostalgi...
För att den är charmig och lite naiv kanske...
Eller för att jag har den på den ”riktiga” Island-etiketten...

* På liveskivan från 1974.

Nr: 1738/2000