Rushs första fantasy

Caress Of Steel kommer jag väldigt bra överens med. Vi trivs tillsammans. Jag gillar det lite ruffiga och aggressiva 70-talssoundet och Alex Lifesons skrapiga gitarr.

Det här är ett av Rushs tidiga album, skivan kom redan 1975. Det tredje i ordningen för att vara noga.
Alltså en av de där rushplattorna som ultrafansen ibland säger sig ha lite svårt för. Det är nämligen mer hårdrock än progressiv hård rock.

Men egentligen är väl den här skivan Rushs första allvarliga försök att lira progressivt. Det är ett konceptalbum (så klart), och låtarna är låånga...

Hela b-sidan består av sviten Fountain Of Lamneth och på förstasidan finns 14 minuterseposet The Necromancer. Men det behöver man inte bry sig särskilt mycket om.

Liksom Tulls Thick Of A Brick (och de flesta andra i samma genre) är sviterna uppdelade i flera fristående stycken. Man måste vara rätt uppmärksam för att uppfatta att det egentligen är en och samma låt...

När jag tänker efter måste man nog gilla fantasy för att uppskatta Caress Of Steel på allvar. Storyn verkar hämtad ur nån sån där billig fantasy- eller SF-roman som finns att köpa i pocketupplaga i Pressbyrån. Skitdåligt och pretentiöst...underhållningsvärde – lågt...

Men vänta nu!
Det betyder ju inte att skivan är kass. Tvärtom.
Det är som sagt mer hårdrock än hård progressiv rock.
Och Alex Lifeson är en jävel på gitarr.

Och jag gillar bandets aggressiva attityd. De har kanske inte kvar den där tokvilda blicken i ögonen från debutplattan. Men det räcker.

Helt säkert anses den här plattan knappast vara nån av Rushs bättre album. Men det skiter jag i. Jag spelar den ändå...ibland.

För mig - som fortfarande kommer ihåg när ettan gavs ut - är Rush ett jävligt bra hårdrockband.

Nr: 1764/2000