THE ILLUSION – TOGETHER (AS A WAY OF LIFE) - 1970
The Illusion är ännu ett sånt där nästan (nu för tiden) helt bortglömt band. De gjorde tre plattor. En av dem, deras sista, gavs ut i Europa, Together (as a way of life), 1970. En riktigt rolig skiva.
Jag ska direkt placera The Illusion i det psykedeliska facket ihop med grupper som The West Coast Pop Art Experimental Band, Grass Roots och The Smith...så vet väl åtminstone en och annan vad det handlar om.
Geografiskt borde vi vara på den amerikanska västkusten (även om bandet kom från New York, se kommentarerna...). Bara något kvarter från Jefferson Airplane och The Holding Company i San Francisco, men inte i ett lika stort hus...
För säkerhets skull lägger jag till The Monkees (!), för The Illusion verkar gärna vilja skämta med sina lyssnare. Säkert kan man också dra paralleller till Three Dog Nights och Shangos soulrock. Och Hokus Pokus och Steppenwolf också förresten, Illusion kan vara ganska tuffa när det vill sig...
Och så lägger jag lite tveksamt till Paul Revere & The Raiders, och folkrockband som Wings (den amerikanska upplagan)...
(He, he, all denna ”namedropping” ägnar jag mig mest åt för att jag har så svårt att förklara hur The Illusion låter.)
Together (as a way of life) är nämligen en mycket ombytlig skiva. Man vet inte vad som väntar runt hörnet.
Kanske blir det ruffig blues, eller bara lite trevlig 60-talspop, eller smaskig psykedelia med en ylade fuzzgitarr i bakgrunden. På sina ställen låter det som de snott rubbet från Sgt Pepper...eller så kommer ett fläskigt trumsolo (!).
Det där blir dock inte alls rörigt eller jobbigt att lyssna på, som man skulle kunna tro. The Illusion gör sin grej väldigt väl, och mycket charmigt. En gissning är att bandet från början var ett soulrockgäng, för det är i de låtarna de låter bäst.
Jag kan ingenting om The Illusion (som nån kanske räknat ut). Men jag lyssnar gärna på den här skivan. Likaväl som jag kan tänka mig att lyssna på The Great Society, Grateful Dead, HP Lovecraft, Donovan, Buffalo Springfield, Moby Grape...
Nr: 2038/2222
The Illusion är ännu ett sånt där nästan (nu för tiden) helt bortglömt band. De gjorde tre plattor. En av dem, deras sista, gavs ut i Europa, Together (as a way of life), 1970. En riktigt rolig skiva.
Geografiskt borde vi vara på den amerikanska västkusten (även om bandet kom från New York, se kommentarerna...). Bara något kvarter från Jefferson Airplane och The Holding Company i San Francisco, men inte i ett lika stort hus...
För säkerhets skull lägger jag till The Monkees (!), för The Illusion verkar gärna vilja skämta med sina lyssnare. Säkert kan man också dra paralleller till Three Dog Nights och Shangos soulrock. Och Hokus Pokus och Steppenwolf också förresten, Illusion kan vara ganska tuffa när det vill sig...Och så lägger jag lite tveksamt till Paul Revere & The Raiders, och folkrockband som Wings (den amerikanska upplagan)...
(He, he, all denna ”namedropping” ägnar jag mig mest åt för att jag har så svårt att förklara hur The Illusion låter.)
Together (as a way of life) är nämligen en mycket ombytlig skiva. Man vet inte vad som väntar runt hörnet.
Kanske blir det ruffig blues, eller bara lite trevlig 60-talspop, eller smaskig psykedelia med en ylade fuzzgitarr i bakgrunden. På sina ställen låter det som de snott rubbet från Sgt Pepper...eller så kommer ett fläskigt trumsolo (!).
Jag kan ingenting om The Illusion (som nån kanske räknat ut). Men jag lyssnar gärna på den här skivan. Likaväl som jag kan tänka mig att lyssna på The Great Society, Grateful Dead, HP Lovecraft, Donovan, Buffalo Springfield, Moby Grape...
Nr: 2038/2222
De gjorde faktiskt tre skivor. Och så kom de från östkusten, från New York. Och nog tycker åtminstone jag att de är flera snäpp tuffare än samtliga de gäng du här jämför dem med...
SvaraRaderaHa, ha, lysande! Där ser du jag hade ingen koll alls...
SvaraRaderaJorå, deras första LP gavs också ut i Europa (UK), på DOT Records 1969 (SLPD 531) som var en underdivision till EMI. På den finns gruppens största hit "Did You See Her Eyes" i en 7-minuters tappning. Låten funkade på dansgolven men kapades ner till 3 min på singelutgåvan. Låten har blytung high-hat med fläskig synkop och funkiga partier som har Sly & The Family touch, psykedelisk så klart och åt hårdrockshållet som Steppenwolf. Plattan är nog lättare att hitta på STEED-etiketten i dag skulle jag tro.
SvaraRaderaFörresten, tack för en trevlig blogg & Gott Nytt År! Hit återvänder jag......
Tackar för tipset. Ska hålla ögonen öppna, det låter som riktigt bra grejer.
SvaraRadera