Genesis tretton år efter Hackett

GENESIS – WE CAN´T DANCE – 1991

Jag har svårt för Genesis sista period, efter att inte bara Peter Gabriel utan också Steve Hackett lämnat bandet. Det där unika soundet försvann och kvar blev någon slags synthpop som åtminstone jag aldrig var särskilt imponerad av. We Can´t Dance är Genesis tretton år efter Hackett.

Jag kan inte påstå att det här är ett dåligt popalbum. Det finns många bra låtar, det finns en del hits, som till exempel I Can´t Dance och No Son Of Mine. Phil Collins, Mike Rutherford och Tony Banks gjorde nog ett bra jobb. Det är en trevlig dubbel-LP att lyssna på, någon gång emellanåt.

Bekymmer uppstår dock när man vill jämföra med tidigare skivor. Att då ens nämna Genesis första år då Gabriel och Hackett fortfarande var kvar i bandet är naturligtvis omöjligt

Genesis 1970 jämfört med 20 år senare är något helt, helt annat. Innovativ progressiv rock blev på de åren till synthpop, dessvärre, ibland, tämligen seg sådan.

Den tråkiga jämförelsen hittar jag dock inte där. Utan det är när jag börjar titta på de skivor trion Collins, Rutherford och Banks spelade in i Genesis namn. Första plattan efter Hackett hette ...And Then There Were Three.

Det var en lovande start. Men efter det spelades det in ytterligare fyra album, inget av dem särskilt intressant. När jag nu lyssnar på We Can´t Dance inser jag att det egentligen inte hände något alls med Genesis från albumet Duke 1980 och framåt.

Min fundering blir då om trion verkligen var intresserade av att driva Genesis vidare, annat än av, möjligtvis, ekonomiska skäl. Phil Collins egen solokarriär var ju stor. Mike & The Mechanics var stundals heta. Tony Banks spelade också in ett par soloalbum.

Jag kan inte påstå att de låtar som finns på We Can´t Dance inte kunde gjorts lika bra av Collins själv eller av Rutherford och hans band. Som jag ser det kunde Genesis lika gärna lämnat in efter ...And Then There Were Three..., 20 år innan We Can´t Dance.

Därmed inte sagt att We Can´t Dance är ett dåligt album. Nej då, det är stundtals riktigt bra synthpop, lite nostalgiskt, tidstypiskt tidigt 90-tal, troligen samma nivå som Collins, Rutherfords och Banks soloalbum.

Dem som gillar de skivorna kommer säkert att gilla We Can´t Dance. Jag tycker som sagt också det kan vara ett skönt album att lyssna på. Mitt problem är att jag, kan inte låta bli, jämför We Can´t Dance med Genesis, det är då det inte blir bra.

Nr: 1673/2222

Jag har skrivit om detta album tidigare. Det här är dock en helt ny skriven text.