Eloy fel ute

ELOY – METROMANIA – 1984

Eloys Metromania är orsaken till en av de elakaste texter jag skrivit på bloggen. Jag inte bara sågade skivan längs fotknölarna, jag grävde upp den med rötterna, eldade upp dem, tryckte ner resterna i hålet och hällde cement över.

Sagt och gjort blev LP-skivan något senare såld, först efter det kände jag mig nöjd. Men som det nästan alltid går med skivor man en gång sålt. Vid något tillfälle vill man ändå höra dem igen...och ångrar bittert att man sålt dem. Det hände Metromania också. Den skivas jag skriver om nu är alltså inte samma platta jag sågade för åtta år sedan, utan en ny fin CD, remastrad och med så perfekt ljud det är möjligt att få.

Förhoppningen var så klart att detta ex skulle kännas betydligt trevligare att lyssna på än den upplevelse jag hade första gången. Hoppades också att jag skulle vara något mer förlåtande i mitt omdöme i den kommand etexten. Formulerade i tanken en ny och lite ursäktande text om att jag hade haft fel. Men nej.

Metromania har inte mått ett dugg bättre av att bli såld och sen för dyra pengar blivit återbördad till fadershuset. Det är fortfarande en skitjobbig skiva att lyssna på. Det enda jag är nöjd med äör att jag nu på nytt har skivan och kan lyssna på den om det mot förmodan skulle behövas. Efter moget övervägande har jag därför bestämt för att stå fast vid min tidigare text. Här kommer den igen:

”Hm, det här var en besvikelse, Eloys album Metromania från 1984. Jag hade ju nånstans hört att Eloy hade en svacka på 80-talet. Men det var lite värre än jag trodde. Det var kul när jag hittade den i en begagnataffär på Andra Långgatan i Göteborg. Men inte alls lika kul när jag spelade den.

Eloy har alltid haft en tendens att planka, men här är de fel ute tycker jag. Metromania låter som om Frank Bornemann en längre tid suttit begravd med hörlurarna i ett av 80-talets större snedsteg, symfonisk hårdrock representerad av band som Asia, Journey och vissa årgångar av Yes.

Det sägs att Eloy inte var bra i slutet av 80-talet. Om det var så vet jag inte, jag har inte hört alla från den tiden. Men är de som Metromania kan jag förstå varför Eloy tappade greppet. Jämfört med gruppens 70-talare och tidiga 80-talare är det här inte bra.

Eftersom jag gillar Eloy nästan helt utan förbehåll har jag trots allt hittat några ljuspunkter på Metromania. - Frank Bornemanns tyskengelska – igen. - De långa berättande och nästan filosofiska texterna är desamma. Att de inte funkar ihop med plastrock är naturligtvis en helt annan sak.”

Nr: 305/CD

Här hittar du texten i ”original”.