Ett steg ut i det okända

MINK DEVILLE – LE CHAT BLEU – 1980

Det finns dem som menar att Le Chat Bleu var den platta där Willy DeVille förlorade oskulden. Där Mink DeVille lämnade sitt oskyldiga, men stökiga rock´n´roll-sound, och på något sätt var på väg att hitta en identitet.

Det kanske var så. För Le Chat Bleu från 1980 är något helt annat än 70-talarna Cabretta och Return to Magenta. Willy DeVille tog hjälp av Edith Piafs stråkarrangör Jean-Claude Petit och hyrde in folk från Elvis kompband. Le Chat Bleu blev en hybrid mellan den mörka dystra underground-musiken från New York och jazz, rock och soul. Genreöverskridande och farlig, olik allt annat.

Med tanke på Willy DeVilles senare album var detta egentligen inte särskilt märkligt. Men då, 1980, var Le Chat Bleu en svårplacerad platta. Kritikerna älskade den, men skivköparna förstod den kanske inte. Av den anledningen blev den aldrig någon storsäljare.

Och det är klart. Gillade man Mink DeVilles vassa 70-talssound var det här en annorlunda platta. Man skulle till och med kunnat påstå att DeVille närmat sig mainstream-rocken. Men så där ungefär 30 år senare kan man se saken på ett annat sätt.

Då är Le Chat Bleu Willy DeVilles första steg ut i det okända. Det som en del anser briserade på 80-talet med album som Coup de Grace och Where Angels Fear to Tread. Andra tycker precis tvärtom...

Själv håller jag mig till ursprunget, Mink DeVilles uppkäftiga 70-tal. Men det hindrar inte att jag gillar den här plattan ändå.

Souliga Bad Boy, cajunrocken i Mazurka och läckra låtar som This Must Be The Night, Just To Walk That Little Girl Home och sagolika balladen Heaven Stood Still, gör Le Chat Bleu till ett mycket starkt album.

Nr: 1462/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men lägger nu ut texten igen då jag fått tag i ett lite snyggare och mindre knastrigt ex än det gamla.