SHITKID – FISH – 2017
Nej, den här LP:n borde egentligen inte höra till min skivsamling. Den musik Shitkid gör är inte alls min grej. Men kunde inte låta bli skivan för att musiken påminner mig en del om de där allra första Super Mariospelen på Nintendo.
Åttabitars punk? Nja, punkigt och rebelliskt och väldigt skruvat. Sånt är kul, det ju det rockmusik handlar om egentligen. För min del är den här sortens musik nostalgisk. Jag hamnar nånstans i mitten av 70-talet tillsammans med skumma lokala punkband som testade gränser som man senare insåg inte gick att gå över.
Passar då också på att nämna Throbbing Gristle, alltså industrimusik, en musikstil som för första gången dök upp i mitten av 70-talet den också. Jag kan dock inte tänka mig att Shitkid själv på något sätt skulle identifiera sig med någon av dem jag tänker på.
Sen tyckte jag Shitkids inställning är sjysst. Hon vann alltså ett pris på någon slags gala, men efter att hon hämtat priset blev hon utslängd för hon uppförde sig så illa. Ohyggligt roligt och borde vara inspirerande för varenda äkta indieartist.
Inställningen att hålla på med musik i några år och sen skaffa sig en utbildning, sjuksköterska eller något annat "riktigt" jobb är också rätt skön. Det finns någon slags insikt om att popmusik, typ, är ett tillfälligt tillstånd, vilket det är.
Men allra roligast med skivan är så klart det jag tror är en travesti på Anna-Lisa Östs skivomslag Sjung igen den kära sången från 1971. Det trodde man väl aldrig att Lapp-Lisa skulle få vara med på ett hörn igen. Och det är väl där nånstans man hittar Shitkid, mellan Lapp-Lisa och Throbbing Gristle...
Nr: 540/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar