Stones bröt en trend

ROLLING STONES – EMOTIONAL RESCUE – 1980

Till min första Emotional Rescue följde med en gigantisk affisch, som direkt hamnade på väggen...och sen försvann i nån flytt några år senare. För att få tag på affischen igen köpte jag för något år sedan en ny skiva.

Det blev en ganska dyr affär, en Emotional Rescue med affischen i gott skick kan vara svår att hitta nu för tiden. Men jag tycker det var värt det. Nu. Men när skivan var ny var jag inte lika övertygad. Då tyckte jag Stones var svikare. Disco?

En sak är dock säker. Rolling Stones bröt en lång trend med Emotional Rescue. Man kan säga mycket om Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivande fram till 1980. Men de gjorde sällan en dålig låt. Möjligtvis kunde det slinka förbi någon mindre bra, men då fanns det alltid något gitarriff, en textrad, rytm eller en gnutta humor som räddade den.

Men första låten på Emotional Rescue, Dance, är trist, tråkig, fantasilös och nästan melodilös disco. Den är inget annat än kass. Resten av skivan är naturligtvis färgad av detta och Emotional Rescue anses av kännarna var en av bandets absolut sämsta, tillsammans med Dirty Works. Jag håller med, delvis.

Visst är det en ganska usel uppföljare till 1978 års succéalbum Some Girls. Stones fortsätter på discotemat. Och att göra om samma sak två gånger funkade inte ens för Mick Jagger.

Men den goda nyheten är att det finns ett par rätt så bra låtar ändå. She´s So Cold är en tuff rocklåt och i Where The Boys Go rockar Glimmer Twins till det i gammal god stil.

Tungt bluesiga Down in the Hole gillar jag också. Dessutom är avslutningslåten, All About You, där Keith Richards sjunger, en rätt skön låt.

Så Emotional Rescue hamnar nånstans mitt emellan. Jag kan ibland få för mig att spela den (rätt högt), men brukar hoppa över första spåret. Då blir det bättre.

Nr: 248/2222

Har skrivit om skivan för länge sen, men har nu lyssnat igen och delvis skrivit om texten.