Ett av Willy DeVilles bästa album

WILLY DEVILLE – BACKSTREETS OF DESIRE – 1992

Kände mig helt säker på att det här skulle vara en briljant platta. Mink DeVilles låtar kan jag, och skivan innan Victory Mixture, hade ju varit lyssande. Det stämde, Backstreets Of Desire är ett riktigt starkt album, ett av Willys bästa.

Voodoo Charm och Jump City är den första och viktiga anledningen. Det är två låtar Willy DeVille spelade in tillsammans med Dr John på piano och Jeff ”Skunk” Baxter på gitarr. Baxter var en gång i tiden gitarrist i Doobie Brothers, det soundet finns där och jag bara älskar det.

Men än viktigare är så klart Dr John, som med nog är en voodoohäxmästare ändå, jag börjar tro det nu. Och sen givetvis Willy DeVilles röst som skapar magi på egen hand men tillsammans med de två storheterna blir fantastisk.

För er som kommer ihåg var samarbetet med Dr John något som startades inför skivan innan, Victory Mixture, som blev en härlig mix av cajun, louisianarytmer och Willys egen asfaltsröst skapad i New Yorks underground. Man skulle kunna säga att Backstreets Of Desire är en fortsättning på den plattan, men inte i samma utsträckning.

Från detta hoppar jag rakt över till albumets överlägset märkligaste spår, Hey Joe. Just det, den låt Hendrix gjorde gigantisk, men inte själv skrev, det är egentligen en countrylåt. Han hittade ett helöt nytt sätt att göra låten på. Det gör Willy DeVille också.

Med bara akustisk gitarr och en trumpet till hjälp gör han en helt ny och egen version i mariachistil. Jag nöjer mig dock med att säga att den är lyssningsvärd, men då på grund av det udda sätt den framförs. Tror dock inte att hendrixfansen blir särskilt imponerade av Willys idé.

Men Backstreets Of Desire är så klart inte bara de tre låtarna. Det är ett Willy DeVille-album med själ och hjärta, glöd, passion och fantastisk musik. Det är inte hans allra främsta, jag håller Victory Mixture högre, men det är väldigt nära.

Skivan anses vara ganska svår att hitta på vinyl eftersom det är en 92:a, men den går att få tag på för tre-fyra hundralappar. För min del har det dock än så länge fått bli en CD.

Nr: 278/CD