Är det här Peter Gabriel tar upp tråden från The Lamb Lies Down On Broadway igen? Inledningen av Up får mig direkt att tänka på den galne Raels desperata skrik. Känslan av ett väl gabrielskt kontrollerat koas infinner sig där ljudeffekterna och plötsliga nivåhöjningar gör det omöjligt att slappna av.
Jag hade hört skivor som Foxtrot, Nursery Cryme och Selling England By The Pound tidigare, men inte förstått vad det handlade om. Det var Rael som öppnade mina ögon, han som i Genesis rockopera, påverkad av hallucinogena droger, irrade runt i en märklig och hotfull skuggvärld skapad av Gabriel och Genesis.
Up är i stället den spännande fortsättning på det som började redan med Genesis, tog fart på allvar med de flesta soloplattorna på 70-talet och därefter bara gått framåt.
Jag är absolut inte säker på om det Peter Gabriel gör på Up är progressiv rock, om det ens är rock. Det är någon form ambient musik, men i så fall offensiv sådan. Den man förmodligen bör jämföra med först är Brian Eno, de är inne på samma spår, men existerar i olika musikaliska världar.
Up är knappast behaglig att lyssna på. Man sitter på helspänn, man måste göra det. Peter Gabriel vet exakt vad som måste göras för att reta de rätta nervändarna och skapa den nervösa stressade stämning han är ute efter. Tar man sig förbi det är Up ett album som har mycket att erbjuda och blir mer lyssnarvänligt för varje gång man hör plattan.
Jag vill inte jämföra med The Lamb Lies Down On Broadway, det är nämligen ett sound Gabriel lämnar bakom sig redan efter de första spåren. Jag jämför hellre detta album med hans tidiga soloverk, de fyra första. Men absolut inte med en popskiva som So från 1986. Den som söker det soundet ska inte lyssna på Up.
Nr: 285/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar