WILLY DEVILLE – CROW JANE ALLEY – 2004
Downside Of Town får en helt annan innebörd när man vet vad det är Willy DeVille sjunger om. Han berättar i låten hur han bokstavligt talat skär av det rep där hans fru Liza hängt sig. Crow Jane Alley är en mörk skiva med mörka undertoner.
Döden är närvarande från början. Titelspåret Crow Jane Alley tillägnas DeVilles vän, låtskrivaren, producenten och musikern Jack Nitzsche. En akt som står för sig själv, jazzigt, finstämt men också kraftfullt.
Men albumet Crow Jane Alley är främst bluesigt, men givetvis inspirerat av DeVilles ständigt närvarande känsla för latinomusik och New Orleans pumpande magiska voodorytmer.
Det är ett både spännande och lite skrämmande album, vilket förstärks av omslagsbilden där Willy DeVille poserar i indianfjädrar, mystisk och avståndstagande.
Man vet, men förstår inte riktigt vad han är ute efter...vilket förmodligen är precis den känsla han vill skapa.
Att i denna stämning hitta en cover av Bryan Ferrys Slave To Love känns först lite svårsmält, men visar sig vara just den ingrediens Crow Jane Alley behöver.
Slave To Love blir ett lysande nummer där Willy DeVille verkligen visar prov på sin storhet och gör i mitt tycke en av de bästa tolkningar som någonsin gjorts av en ferrylåt.
En kontrast blir det andra spår på skivan han lånat, Jay & The Americans gamla Come A Little Bit Closer. Det blir alldeles självklart att den låten ska spelas som Willy deVille gör det, latinorock.
Jag blir nästan alltid både överraskad och fascinerad av de coverlåtar Willy DeVille lyckas leta fram och göra till sina helt egna.
Fler covers än två blir det inte på Crow Jane Alley, de övriga åtta på CD:n är Willy DeVilles egna. Det är där skivans verkliga storhet finns.
Det är med Muddy Waters Rose Out Of The Mississippi Mud jag upptäcker skivans själ. Ett lågmält totalt avskalat bluesnummer, som i Willy DeVilles händer blir suggestivt och vackert.
Crow Jane Alley är ett tämligen udda album i Willy DeVilles långa musikkarriär. Det som startade i mitten av 70-talet mitt under punk- och new waveeran. Men han och Mink DeVille tog en helt annan väg än de band som då fanns i deras närhet.
Nr: 281/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar