Piledriver har varit med länge

STATUS QUO – PILEDRIVER – 1972

Jag kan inte hjälpa det. Överdrivet så klart, men jag får något nästan religiöst i blicken när jag lyssnar på Piledriver. Skivan var Status Quos andra album och gruppens stora genombrott. Faktiskt en av de allra första rockskivor jag hörde. Sånt sätter sina spår.

Men viktigast av allt, Piledriver var Status Quos första riktiga boogierock-platta. Det som sedan skulle bli Status Quos varumärke i över 40 år...och mer där till...

Så det är mer än vanlig nostalgi att lyssna på den här skivan igen. Och jag tycker nog att den är lika bra, eller kul snarare, nu som då. Det är nostalgi så klart, mycket.

Men jag tycker singeln Paper Plane fortfarande är ohygglig och urmodern till all head-banging. Big Fat Mama och Don´t Waste My Time tunga är svettiga och blodfyllda bluesrockers.

Roadhouse Blues är visserligen en alldeles förfärlig version av Doors-originalet, men så naivt charmig och sanslös att man bara måste älska den.

Piledriver är essensen av just den speciella och alldeles egna hårdrock Status Quo utvecklade och förfinade genom flitigt turnerande på brittiska småklubbar i skiftet mellan 60- och 70-talen, inspirerade av storheter som Chicken Shack och Fleetwood Mac.

Jo, jag gillar den här skivan fortfarande. Och jag spelar den ibland. Det repiga, skitiga och knastriga exemplar jag en gång hade är numera utbytt mot en betydligt friskare sak. Det behövs. Visserligen en italiensk press, men med Vertigos legendariska swirl-etikett, den som kan få vilken skivsamlare som helst att darra i knänan.

Nr: 537/2222

Jag har skrivit om skivan för länge sen, men när jag nu återupptäckte den och inte kunde låta bli att spela den, har jag delvis skrivit om min gamla text.