TEN YEARS AFTER – CRICKLEWOOD GREEN – 1970
Det känns inte alls konstigt att Alvin Lee avslutar förstasidan på den här LP:n med en countrylåt, Year 3000 Blues. Det räcker nämligen med att höra de första 20 sekunderna på Cricklewood Green för att inse att här kan precis vad som helst hända.
Och det gör det. Ten Years After experimenterar hämningslöst med ljudeffekter, udda bluesmelodier och skrovliga gitarriff. Dessutom hade de upptäckt vilken effekt en moogsynth kan få om man använder den på ett smakfullt sätt. Är inte det här progressiv blues vet jag inte vad det annars skulle kunna vara.
Cricklewood Green är en spännande och oförutsägbar platta det är svårt att slita sig från. Somliga säger att detta är Ten Years Afters absoluta höjdpunkt. Andra hävdar att det är en revolutionerande platta. Det skulle kunna vara en revolutionerande höjdpunkt också...för den delen.
Det näst sista kan jag hålla med om. Med Cricklewood Green letade Ten Years After upp nya vägar som inget annat brittiskt bluesrockband tagit tidigare. Det är här man kan skilja Ten Years After från Peter Greens Fleetwood Mac, från Chicken Shack och andra liknande med ambitioner.
Att det är Ten Years Afters största ögonblick är jag dock inte lika säker på. Psykedeliska Ssssh, från året innan (1969) håller jag fortfarande som något vassare. Märkligt förresten att två skivor med samma band, så nära varandra i tiden, kan låta så olika.
A Space In Time, Ten Years Afters sista riktigt stora, är också en experimentell platta, men där vågar Alvin Lee ta ännu fler steg längre ut bland bluesrockens gungflyn...kanske är den (ännu) bättre tack vare det. Men å andra sidan har en sån diskussion mindre betydelse...
Med låtar som fantasieggande Sugar The Road, långa sugande, malande 50.000 Miles Beneath My Brain, Love Like A Man och As The Sun Still Burns Away, finns det inte så mycket att snacka om. Cricklewood Green är en kanonplatta!
Nr: 1502/2222
Det känns inte alls konstigt att Alvin Lee avslutar förstasidan på den här LP:n med en countrylåt, Year 3000 Blues. Det räcker nämligen med att höra de första 20 sekunderna på Cricklewood Green för att inse att här kan precis vad som helst hända.
Cricklewood Green är en spännande och oförutsägbar platta det är svårt att slita sig från. Somliga säger att detta är Ten Years Afters absoluta höjdpunkt. Andra hävdar att det är en revolutionerande platta. Det skulle kunna vara en revolutionerande höjdpunkt också...för den delen.
A Space In Time, Ten Years Afters sista riktigt stora, är också en experimentell platta, men där vågar Alvin Lee ta ännu fler steg längre ut bland bluesrockens gungflyn...kanske är den (ännu) bättre tack vare det. Men å andra sidan har en sån diskussion mindre betydelse...
Med låtar som fantasieggande Sugar The Road, långa sugande, malande 50.000 Miles Beneath My Brain, Love Like A Man och As The Sun Still Burns Away, finns det inte så mycket att snacka om. Cricklewood Green är en kanonplatta!
Nr: 1502/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar