ARGENT – ARGENT – 1969
Det så roligt att ”hitta” såna här skivor. Plattor man inte trodde ett dugg på, men som visade sig vara alldeles fantastiska. Rod Argents första album efter Zombies är en sådan. Det är en lysande popskiva.
Jag påstår helt fräckt att den här LP:n är så nära man kan komma en fortsättning på magiska Odessey & Oracle, men med Russ Ballard som sångare i stället för Colin Blunstone.
Jag påstår att det inte finns en enda dålig låt på den här plattan. Den låt som valdes ut som första singel, Liar, är långt ifrån den bästa.
Jag påstår dessutom att det är sagolik popunderhållning som håller idag också.
Detta album har inte särskilt mycket att göra med det Rod Argent skulle pyssla med på 70-talet, alltså progressiv depressiv rock. Den har heller inget gemensamt med hans stora hitlåt från några år senare, Hold Your Head Up.
Skivan har däremot väldigt mycket likheter med Zombies...och i synnerhet Odessey & Oracle. Det är psykedelisk pop, med skillnaden är att här finns en mörk ton som är oemotståndlig och fascinerande. En annan skillnad är kanske att låtarna här inte är riktigt lika melodiösa.
Läser man gamla recensioner om den här LP:n kan man konstatera att den fick ungefär samma mottagande som Odessey & Oracle, det vill säga ganska svalt och ointresserat. En hyfsad platta, men ingenting särskilt, påstods det.
Odessey & Oracle låg därför i dvala i närmare 30 år innan den ”upptäcktes” på nytt och postumt hyllades som ett av det sena 60-talets främsta psykedeliska album. Lite märkligt att även Rod Argents album efter skulle gå samma öde till mötes. När blir det dags för den här skivan?
Får du tag i skivan, den kan vara ganska svårhittad, lyssna då på låtar som Be Fee, Schoolgirl, The Feeling Inside och Bring You Joy, det är sååå bra pop.
Nr: 1086/2222
Det så roligt att ”hitta” såna här skivor. Plattor man inte trodde ett dugg på, men som visade sig vara alldeles fantastiska. Rod Argents första album efter Zombies är en sådan. Det är en lysande popskiva.
Jag påstår att det inte finns en enda dålig låt på den här plattan. Den låt som valdes ut som första singel, Liar, är långt ifrån den bästa.
Jag påstår dessutom att det är sagolik popunderhållning som håller idag också.
Skivan har däremot väldigt mycket likheter med Zombies...och i synnerhet Odessey & Oracle. Det är psykedelisk pop, med skillnaden är att här finns en mörk ton som är oemotståndlig och fascinerande. En annan skillnad är kanske att låtarna här inte är riktigt lika melodiösa.
Läser man gamla recensioner om den här LP:n kan man konstatera att den fick ungefär samma mottagande som Odessey & Oracle, det vill säga ganska svalt och ointresserat. En hyfsad platta, men ingenting särskilt, påstods det.
Får du tag i skivan, den kan vara ganska svårhittad, lyssna då på låtar som Be Fee, Schoolgirl, The Feeling Inside och Bring You Joy, det är sååå bra pop.
Nr: 1086/2222
Tackar för tipset! Jag är en stor beundrare av Zombies, som enligt min mening fortfarande är underskattade (även om "Odyssey..." numera hyllas som ett mästerverk). När jag för några år sedan, av en händelse, upptäckte Colin Blunstones lysande solo-LP "One year" från -71, fick jag för mig att även Argent kunde vara värda att kolla in. Jag laddade ner ett par Argent-plattor från nätet, men blev gruvligt besviken. Det var inte alls vad jag hoppats på. Men denna platta låter, enligt din beskrivning, som något jag skulle kunna uppskatta.
SvaraRaderaTack för tipset själv. Ska genast kolla upp One year.
RaderaJodå, den här skivan är något helt annat än senare skivor med Argent...som jag inte heller är särskilt imponerad av.
Uppföljaren till den här, Ring of hands, lär däremot vara ganska bra den också...men den har jag inte hört än.
Jag vet inte alls om "One year" är något för dig. Själv tycker jag att den är lysande, men det är ju en smaksak. Den kan enligt min uppfattning beskrivas som en blandning av två stilar. Å ena sidan är det ett slags mjuk, flummig "vispop" med vissa drag av psykedelia, ungefär i den genre som en del musikskribenter numera benämner som "pop-sike" eller "soft psych". Å andra sidan hör man bitvis också att Blunstone säkert hade lyssnat mycket på soul och jazz, och hade de influenserna med sig i bagaget.
Radera