FRANK ZAPPA – THE LOST EPISODES – 1996
I Don´t Wanna Get Drafted skulle kunna vara ett skäl att skaffa The Lost Episodes, annars finns den låten bara som singel*. Captain Beefheats grymtade och snörvlande är så klart också en orsak. Men på det hela taget kan den som inte har Frank Zappa som husgud utan dåligt samvete låta bli den här CD:n.
The Lost Episodes är ett album, utgivet efter Zappas död, med tidigare ej utgivet material. Att den typen av skivor inte är särskilt intressanta för andra än de hängivna fansen är givet. Det finns dessutom en lång rad liknande album, ett och annat ganska spännande, andra känns tämligen onödiga.
Första gången jag hörde den här inspelningen var jag direkt beredd att kategorisera den som relativt tråkig, men framför allt rörig.
Här finns tidiga zappa-inspelningar från så långt tillbaka som från det sena 50-talet, blandat med Captain Beefheart-sessioner och överblivet material från extrema The Grand Wazoo, doo-wop och mellansnack, prat alltså, sånt som kommit med på inspelningsbanden av misstag...
Visst låter det extremt jobbigt. Men när man efter några lyssningar börjar kunna skilja ut de olika delarna blir The Lost Episodes, märkligt nog, ett album som växer.
Numera tycker jag det är ett ganska fint testamente** från Frank, där det går att kristallisera ut flera läckerbitar. Doo-woplåten Fountains Of Love blev snabbt en favorit, inte minst på grund av den hejdlöst roliga texten.
Hemska kärlekssången Charva där Frank bekänner sin kärlek till en ung dam, där han påpekar att hans kärlek inte alls beror på att hennes pappa äger en spritbutik (han ber förresten också om ursäkt för att han sniffade lim och slog gubben på käften), är bara några av hemligheterna som döljer sig på The Lost Episodes.
För den som vill höra Don Van Vliet, Captain Beefheart, grymta på riktigt är detta en platta som inte går att missa. Jisses, vilken skrovlig röst han hade den karlen.
Nr: 207/CD
* Vad jag vet, men helt säker är jag inte.
** Okej då, ett av ganska många...
I Don´t Wanna Get Drafted skulle kunna vara ett skäl att skaffa The Lost Episodes, annars finns den låten bara som singel*. Captain Beefheats grymtade och snörvlande är så klart också en orsak. Men på det hela taget kan den som inte har Frank Zappa som husgud utan dåligt samvete låta bli den här CD:n.
The Lost Episodes är ett album, utgivet efter Zappas död, med tidigare ej utgivet material. Att den typen av skivor inte är särskilt intressanta för andra än de hängivna fansen är givet. Det finns dessutom en lång rad liknande album, ett och annat ganska spännande, andra känns tämligen onödiga.
Första gången jag hörde den här inspelningen var jag direkt beredd att kategorisera den som relativt tråkig, men framför allt rörig.
Här finns tidiga zappa-inspelningar från så långt tillbaka som från det sena 50-talet, blandat med Captain Beefheart-sessioner och överblivet material från extrema The Grand Wazoo, doo-wop och mellansnack, prat alltså, sånt som kommit med på inspelningsbanden av misstag...
Visst låter det extremt jobbigt. Men när man efter några lyssningar börjar kunna skilja ut de olika delarna blir The Lost Episodes, märkligt nog, ett album som växer.
Numera tycker jag det är ett ganska fint testamente** från Frank, där det går att kristallisera ut flera läckerbitar. Doo-woplåten Fountains Of Love blev snabbt en favorit, inte minst på grund av den hejdlöst roliga texten.
Hemska kärlekssången Charva där Frank bekänner sin kärlek till en ung dam, där han påpekar att hans kärlek inte alls beror på att hennes pappa äger en spritbutik (han ber förresten också om ursäkt för att han sniffade lim och slog gubben på käften), är bara några av hemligheterna som döljer sig på The Lost Episodes.
För den som vill höra Don Van Vliet, Captain Beefheart, grymta på riktigt är detta en platta som inte går att missa. Jisses, vilken skrovlig röst han hade den karlen.
Nr: 207/CD
* Vad jag vet, men helt säker är jag inte.
** Okej då, ett av ganska många...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar