ELOY – THE TIDE RETURNS FOREVER - 1994
The Tide Returns Forever är ett av Eloys senare verk, skivan är från 1994. Det finns de som menar att Frank Bornemann kanske borde ha tagit engelskalektioner nån gång under alla åren. De hävdar att Eloys låtar skulle blivit mycket bättre då.
Men nu höll han sig till sin tyskengelska. Och det var kanske bra ändå. Den där tyska brytningen är utan tvekan en del av charmen med Eloy.
The Tide Returns Forever finns vad jag vet knappast att hitta på vinyl. Jag får alltså nöja mig med cd:n. Trots detta bistra faktum kan jag väl konstatera att det är en riktigt bra platta. Inte som Eloys allra bästa album, men nånstans i andra ledet, vid sidan av Ra från 1988 men miltals före Metromania.
Men man får stå ut med digitala trummor och synthindränkta arrangemang. Det där blev ju något av ett signum för Frank Bornemann i slutet av 80-talet. På Metromania från 1984 kunde han väl inte hantera tekniken till 100 procent. Men sen satt det.
Det är ingen tvekan om att Pink Floyd även 1994 var en stor förebild för Bornemann. På sina ställen är The Tide Returns Forever väldigt pinkfloydisk, långa episka melodislingor som har en tendens att försvinna i väg på egna små oväntade äventyr. Man vet aldrig var man kan hamna...Så visst är det här en skiva värd att lyssna på.
Skivan börjar förresten med en riktig arena-rocker, The Day Of Crimson Skies. Den är bra.
Nr: 37/CD
The Tide Returns Forever är ett av Eloys senare verk, skivan är från 1994. Det finns de som menar att Frank Bornemann kanske borde ha tagit engelskalektioner nån gång under alla åren. De hävdar att Eloys låtar skulle blivit mycket bättre då.
The Tide Returns Forever finns vad jag vet knappast att hitta på vinyl. Jag får alltså nöja mig med cd:n. Trots detta bistra faktum kan jag väl konstatera att det är en riktigt bra platta. Inte som Eloys allra bästa album, men nånstans i andra ledet, vid sidan av Ra från 1988 men miltals före Metromania.
Det är ingen tvekan om att Pink Floyd även 1994 var en stor förebild för Bornemann. På sina ställen är The Tide Returns Forever väldigt pinkfloydisk, långa episka melodislingor som har en tendens att försvinna i väg på egna små oväntade äventyr. Man vet aldrig var man kan hamna...Så visst är det här en skiva värd att lyssna på.
Skivan börjar förresten med en riktig arena-rocker, The Day Of Crimson Skies. Den är bra.
Nr: 37/CD
Hej!
SvaraRaderaTack för lysande recension!
Men jag tycker att sista helgjutna plattan Eloy släppte är "Tme to turn". Fast jag har inte hört dubbel-cd-liven,vilken tydligen släpptes tidigare i år.
"The Tide Returns Forever" släpptes på vinyl i Grekland, så där har du ett uppdrag som nog är ganska svårt. Kollade på nätet.
"Metromania", gillar konvolutet, man liksom förstår vilken slags musik som finns på skivan. Även om du inte gillar den, tycker jag att "Escape to the Heights" och "Follow the Light" är Eloy-standards..
Nej, nu blev jag sugen att kräma på med "Land of nobody". Bra låt, men är det stöld från Pink Floyd, Camel eller rentav Jethro tull?
So long, jens.
Håller med om Time to turn, den är riktigt bra.
Raderahar inte heller hört deras senare, men den ska inköpas...hoppas på att de släpper den på vinyl.
...och jag har också sett den där greklandspressen...
Extremely rare 1994 album from the German Progressive band. Va rädd om den om du har 1994'års utgåva. //Bosse
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaSer till min fasa på skivetiketten, att låten från Lp n Inside heter, Land of No Body. Jag skäms oerhört.
Nu har jag lyssnat på denhär cd:n och just låten, The Tides Return Forever, växer för varje spelning.
Häls, j