ANGE – VU D´UN CHIEN – 1980
Med Vu d´un Chien tog Ange steget in i 80-talet. Men att den franska progressiva rocken skulle klarat sig undan det stendöda 80-talssoundet var inte att tänka på. Vu d´un Chien, som betyder ungefär ”ur en hunds synvinkel” har mer gemensamt med Kansas och Bostons sound än med legendariska album som Par Les Fils De Mandrin eller Emile Jacotey.
Det är inte konstigt att hardcorefansen räknar tiden från debutalbumet Caricatures till 1978 års Guet-Apens som de bästa åren. Skivan efter, Vu d´un Chien, anses vara det första av ett antal ganska svaga album från Ange. Med all rätt.
Det är en LP jag också har lite svårt för. Det är inte alls vad jag förväntade mig, mer hård rock än prog. Mer ylande gitarrer än mellotron och stämning. Musiken känns förutsägbar, kantig och stel.
Jag har så svårt att koppla ihop Vu d´un Chien med tidigare album av Ange. Soundet är så annorlunda, och jag saknar det nyckfulla och lite galna som gjorde Anges album till rolig lyssning.
Nåja, man ska kanske inte såga Vu d´un Chien och Ange allt för hårt. Det var sådana tider, det där plastiga soundet (som jag beklagat mig över jag vet inte hur många gånger) var helt enkelt så bra popmusik skulle låta då.
Alla gjorde det. Och folk gillade det. Det finns många betydligt värre exempel (där dock Ola Magnells Onkel Knut står i en klass för sig).
Jag kommer givetvis inte att göra mig av med skivan. Men det är ingen större risk att jag spelar sönder den.
Nr: 2034/2222
Med Vu d´un Chien tog Ange steget in i 80-talet. Men att den franska progressiva rocken skulle klarat sig undan det stendöda 80-talssoundet var inte att tänka på. Vu d´un Chien, som betyder ungefär ”ur en hunds synvinkel” har mer gemensamt med Kansas och Bostons sound än med legendariska album som Par Les Fils De Mandrin eller Emile Jacotey.
Det är en LP jag också har lite svårt för. Det är inte alls vad jag förväntade mig, mer hård rock än prog. Mer ylande gitarrer än mellotron och stämning. Musiken känns förutsägbar, kantig och stel.
Nåja, man ska kanske inte såga Vu d´un Chien och Ange allt för hårt. Det var sådana tider, det där plastiga soundet (som jag beklagat mig över jag vet inte hur många gånger) var helt enkelt så bra popmusik skulle låta då.
Alla gjorde det. Och folk gillade det. Det finns många betydligt värre exempel (där dock Ola Magnells Onkel Knut står i en klass för sig).
Jag kommer givetvis inte att göra mig av med skivan. Men det är ingen större risk att jag spelar sönder den.
Nr: 2034/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar