Willie Nile är en rocker

WILLIE NILE – GOLDEN DOWN – 1981

Jag och Golden Down har svårt att komma överens. Men vet inte om det beror på att jag inte begriper mig på skivan, eller om det är skivan som är fel. Ibland tycker jag den är lysande. Andra gånger är den skräp.

Willie Nile är inte alltid lätt att begripa sig på. Ibland vill han låta som Springsteen på 80-talet, ibland har han sitt alldeles egna uttryck. Det är då jag gillar hans låtar. När det där springsteenska bombastiska kommer in blir det lite tråkigt.

En gång i tiden gillade jag dock det. Det var samtidigt som Bruce Springsteens The River. De närmaste åren efter skulle allt låta som Hungry Heart. Golden Down har de tendenserna, särskilt de första låtarna Poor Boy och Shine Your Light.

Förr gillade jag det. Nu har jag tröttnat. Men å andra sidan finns det andra låtar jag gillar nu, men förmodligen inte fattade då, som Les Champs Elysees, skivans läckraste rocker.

Så det är nog en bra skiva ändå, men inte lika bra som jag tyckte förr. Springsteen eller inte, Willie Nile är en rocker, Golden Down är en rockplatta, som dock går lite för långt.

Den här gången alltså. Skivan innan, Willies debutplatta, är exakt det där rätta uttrycket utan att vid ett enda tillfälle bli för mycket. Skivan efter, Places I Have Never Been, känns också helt rätt.

Men det visste jag inte när jag köpte min första LP med Willie Nile, som var Golden Down, tipsad av Peter på Wallins Radio i Huskvarna. Då kom vi bra överens Golden Down och jag. Nu är det dagsformen som avgör.

Nr: 228/2222