Intelligenta djävulsdyrkare?

Blue Öyster Cult brydde jag mig aldrig om förr. Jag har tre eller fyra av deras album, som bara blivit stående. Men när jag hittade Tyranny and Mutation på en loppis kunde jag inte släppa den.

Det syns kanske på bilden att den är begagnad. Hur fan kan man misshandla ett skivomslag på det sättet, sätta dit en jävla dymoremsa och en massa tejp...som knappt går att få bort. Det där kladdandet på LP-skivor förr är något folk som samlar på dem nu för tiden gnisslar tänderna åt.

Men om vi nu återgår till själva vinylen. För överraskande nog var den i bra skick. Det brukar sällan vara så. En god regel när man köper begagnat är att kolla omslaget. Är det kasst brukar skivan vara i ungefär samma skick. Men inte den här gången.

NU tar vi det här med Tyranny and Mutation, som faktiskt är en riktigt bra Blue Öyster Cult-platta.

Det här amerikanska bandet ville i början av karriären ha någon slags image av att vara lite halvt om halvt djävulsdyrkare samtidigt som de gärna ville kalla sin musik intelligent...hur de nu fick ihop den ekvationen...

Nåja, det här är i alla fall en intressant skiva. Det här är bandets andra album, den kom redan 1973, så Blue Öyster Cult hade kanske ännu inte hittat sitt riktiga uttryck.

Därför känns den lite experimentell och faktiskt ganska progressiv. BÖC blandar ordinära rockriff med längre sekvenser av rätt utflippade prylar, som faktiskt blir ganska läckert.

Men den som orkar bry sig kan så klart kalla det vanliga boogierock med snodda riff från både Sabbath och Deep Purple.

Jag har inte hört debutplattan. Däremot har jag skivan som kom efter, Secret Treaties. Den är inte lika spännande. För att inte tala om de som kom efter den, som känns som riktigt träiga jämfört med Tyranny-plattan.