DICKEY BETTS BAND – PATTERN DISRUPTIVE - 1988
Oj, det här var en käftsmäll. Dickey Betts album Pattern Disruptive från 1988. Nån som trodde Allmans gamle gitarrist var slut då? Ha, glöm det! Det här är gnistrande gitarrock, nästan metal på sina ställen.
Men efter några års uppehåll* från Allman Brothers var nog Dickey Betts rejält sugen på tung, gungande, bluesig sydstatsrock igen. Pattern Disruptive har allt det där.
Det riktigt sprakar om låtarna, fräcka men klassiska allmanlicks i Rock Bottom, tungt rått gung i Duane´s Theme. Till och med en låt som Stone Cold Heart - en låttitel som egentligen inte tyder på något bra alls utan bara något ganska fantasilöst - är till och med den bra.
Sen att det på sina ställen blir så mycket ylande gitarrer att det nästan verkar som Bon Jovi haft nåt med skivan att göra**, är givetvis förlåtet. Pattern Disruptive kom 1988 och då skulle det låta så.
Men det finns de som menar att detta inte är något av Dickey Betts bättre album...och jag håller delvis med. Han har gjort bättre...
Men det betyder ju inte att den här skivan inte skulle vara nåt att ha, eller hur? En käftsmäll är vad det är!
Den antydde också att Allman Brothers hade något på gång igen. Nästan hela gänget som här kallar sig Dickey Betts Band var med i den upplaga av Allman Brothers som drog igång igen 1990.
Nr: 2049/2222
* Allman Brothers packade ihop sina gitarrcasar 1981 efter skitskivan Brothers Of The Road. Jag har inte en aning om vad Dickey Betts gjorde mellan 1981 och 1988, han kanske satt och gnisslade tänder och på nån krokodilfarm i Louisianas sumpmarker, vad vet jag...?
** Nej, nej, nej, det hade han inte!
Oj, det här var en käftsmäll. Dickey Betts album Pattern Disruptive från 1988. Nån som trodde Allmans gamle gitarrist var slut då? Ha, glöm det! Det här är gnistrande gitarrock, nästan metal på sina ställen.
Det riktigt sprakar om låtarna, fräcka men klassiska allmanlicks i Rock Bottom, tungt rått gung i Duane´s Theme. Till och med en låt som Stone Cold Heart - en låttitel som egentligen inte tyder på något bra alls utan bara något ganska fantasilöst - är till och med den bra.
Sen att det på sina ställen blir så mycket ylande gitarrer att det nästan verkar som Bon Jovi haft nåt med skivan att göra**, är givetvis förlåtet. Pattern Disruptive kom 1988 och då skulle det låta så.
Men det betyder ju inte att den här skivan inte skulle vara nåt att ha, eller hur? En käftsmäll är vad det är!
Den antydde också att Allman Brothers hade något på gång igen. Nästan hela gänget som här kallar sig Dickey Betts Band var med i den upplaga av Allman Brothers som drog igång igen 1990.
Nr: 2049/2222
* Allman Brothers packade ihop sina gitarrcasar 1981 efter skitskivan Brothers Of The Road. Jag har inte en aning om vad Dickey Betts gjorde mellan 1981 och 1988, han kanske satt och gnisslade tänder och på nån krokodilfarm i Louisianas sumpmarker, vad vet jag...?
** Nej, nej, nej, det hade han inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar