WISHBONE ASH – THERE´S THE RUB – 1974
Min resa ihop med Wishbone Ash började med en LP som hette Locked In. Något senare fick jag tag i en liveplatta, ett dubbelalbum. Inget av dem imponerade på mig. Efter det betraktade jag Wishbone Ash med viss skepsis.
Hade det i stället börjat med There´s The Rub skulle jag förmodligen hört till de största fansen. Det är en lysande hårdrockplatta!
Jag hade otur. Locked In från 1976 anses vara Wishbone Ashs träigaste album all-time-high.
Det där med ”första intrycket” satt i till och med när jag fick tag i plattor som Pilgrimage och Argus. Det var skivor jag gillade, progressiv smart hård rock, men intryckt från Locked In ville inte riktigt släppa.
Men det fixade There´s The Rub, trots att det här knappast handlar om progrock. Det är en hårdrockplatta. Men det är en sån där skiva som hittar direkt till mitt skivlyssnarhjärta.
Jag upptäckte att det blivit en av de där LP-skivorna som är svår att sluta lyssna på.
Och i situationer där jag inte vet vilken skiva jag ska lyssna på (alla ägare av en skivsamling känner nog igen sig där), kommer jag på mig själv med att ofta välja just There´s The Rub.
På 70-talet var Wishbone Ashs sound lite speciellt eftersom de använde sig av två gitarrister. Jag vet absolut inte om de var först, men senare tog i alla fall många efter, bland de mer välkända finns Iron Maiden. Så man kan utan att ta i för mycket hävda att Wishbone Ash var före sin tid.
Gruppens tidiga album, de tre första, är alla klassiska progrockalbum med bluesrock som bas. There´s The Rub presenterade både ett delvis nytt sound och en ny gitarrist, Laurie Wisefield, som ersatte Ted Turner.
Vad bandet på grund av det möjligtvis förlorade som erkända progrockare tog de igen med ett (då) nytt, fräscht sound. There´s The Rub är melodiös hårdrock, rak och skoningslös.
Inledningen med Silver Shoes och uppföljaren Don´t Come Back är magnifik. Men som alltid med de plattor jag har ett extra gott öga till påstår jag att alla låtar är bra.
Nr: 1656/2222
Min resa ihop med Wishbone Ash började med en LP som hette Locked In. Något senare fick jag tag i en liveplatta, ett dubbelalbum. Inget av dem imponerade på mig. Efter det betraktade jag Wishbone Ash med viss skepsis.
Det där med ”första intrycket” satt i till och med när jag fick tag i plattor som Pilgrimage och Argus. Det var skivor jag gillade, progressiv smart hård rock, men intryckt från Locked In ville inte riktigt släppa.
Jag upptäckte att det blivit en av de där LP-skivorna som är svår att sluta lyssna på.
Och i situationer där jag inte vet vilken skiva jag ska lyssna på (alla ägare av en skivsamling känner nog igen sig där), kommer jag på mig själv med att ofta välja just There´s The Rub.
På 70-talet var Wishbone Ashs sound lite speciellt eftersom de använde sig av två gitarrister. Jag vet absolut inte om de var först, men senare tog i alla fall många efter, bland de mer välkända finns Iron Maiden. Så man kan utan att ta i för mycket hävda att Wishbone Ash var före sin tid.
Vad bandet på grund av det möjligtvis förlorade som erkända progrockare tog de igen med ett (då) nytt, fräscht sound. There´s The Rub är melodiös hårdrock, rak och skoningslös.
Inledningen med Silver Shoes och uppföljaren Don´t Come Back är magnifik. Men som alltid med de plattor jag har ett extra gott öga till påstår jag att alla låtar är bra.
Nr: 1656/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar