Ska inte bort, ska vara kvar

BOB HUND – JAG REAR UT MIN SJÄL ALLT SKA BORT – 1998

Om Bob verkligen varit en hund skulle det knappast varit en renrasig utan nån form av korsning i flera led mellan svensk/skånsk rock, punk och new wave. Och det är ju spännande. Men att det sjungs på skånska krånglar till det, eftersom vi som var överåriga för att höra till de riktiga fansen gärna jämför med Wilmer X.

Förklaring finns. Bob Hund hör till cd-generationen i svensk rock. Jag som i början av 90-talet envist höll fast vid vinylskivorna missade därför hela grejen, från valpstadiet till fullvuxen ”swedish roadcross”.

Första gången jag hörde Bob Hund på allvar var med Tralala lilla molntuss, som jag föll för direkt. Men då var det för sent för länge sen, då hade vi passerat stenåldern och var en bra bit in på 2000-talet.

När jag hittade Jag rear ut min själ allt ska bort på en skivmässa för inte så länge sen fick jag dåligt samvete och köpte skivan. Nu var det dags för Bob Hund, tänkte jag. Och jag skulle inte jämföra med Wilmer X. Det har jag inte heller gjort. Trodde ett tag också att detta var Bob Hunds sista. Varför skulle annars allt bort? Även där hade jag fel.

Efter att ha lyssnat ingående på skivan tycker jag så här. All respekt för Bob Hund, det här är galet bra svensk 90-talsrock, skånsk garagerock med en ganska kul twist.

Men jag tror inte att det blir några fler Bob Hund-skivor i samlingen ändå. Det räcker med molntussen. Det här är generationsrock som i framtiden främst kommer att hyllas av dem som följde bandet och var fans under storhetstiden.

Nr: 1365/2222