The Godfathers of stoner rock

SIR LORD BALTIMORE – SIR LORD BALTIMORE – 1971

Utan att ha en aning om det var Sir Lord Baltimore 1970 det första heavy metalbandet. Första skivan, Kingdom Come, har precis allt en metalplatta ska ha av råa gitarriff, blytunga rytmer och sång med domedagsstämma.

Jag kan inte påminna mig om vi på den tiden använde benämningen heavy psych. Det är möjligt att det är en senare uppfinning. Jag gissar att Sir Lord Baltimore såg sig själva som ett psykedeliskt rockband i samma anda som Blue Cheer (måste här bara nämna deras kross av Summertime Blues som fortfarande är en låt jag får rysningar av), men har också – med all rätt – kallats för The Godfathers of stoner rock.

Den som letar kommer säkert att hitta likheter mellan Sir Lord Baltimores två plattor och storheter som Kyuss, Fu Manchu och även senare tiders Nebula.

Kingdom Come blev en legend redan på 70-talet och de få som hade skivan sågs med avundsjuka på. Att få tag i den plattan då blev nästan direkt omöjligt, Ebay var ju inte uppfunnet.

Men jag fick tag i den, vilket gjorde att mitt källarrum under en period befolkades av hårdrockare i avklippta jeansjackor som diggade de fläskiga riffen. Men det där var en snabbt övergående period. Sir Lord Baltimores andra platta har jag inget minne av alls från den tiden. Den kom bort.

Men då ska man komma ihåg att konkurrensen var extrem, det var ju samma period som Black Sabbath, Deep Purple och inte minst Led Zeppelin gav ut sina riktigt stora album. Vad var då ett skräningt amerikanskt hårdrockband i jämförelse?

Det är faktiskt bara några år sedan jag köpte skivan, en nypressad reissue fick det bli, även om skivan inte alls är omöjlig att hitta i original. Sir Lord Baltimores tvåa är inte heller lika intressant som bandets debutplatta. Det beror framför allt på att låtmaterialet känns svagare. Dessutom är skivan på gränsen till pinsamt kort, de båda sidorna är bara 18 respektive 15 minuter.

Ett riktigt intressant spår hittar jag dock, The Man From Manhattan, ett elva minuter långt epos där Sir Lord Baltimore visar att de inte bara var först och bäst på att mangla utan också hade progrockambitioner.

Nr: 1314/2222