Tom Pettys protest

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS – THE LAST DJ – 2002

Förbannad och bitter på skivindustrin spottade Tom Petty ur sig det här albumet något år efter millennieskiftet. Med låtar som The Last DJ och Money Becomes King öste han ur sig sin besvikelse.

Skivan blev naturligtvis våldsamt sågad av de med skivindustrin allierade kritikerna. Däremot gillade många fans skivan. Här i Sverige tror jag inte nån ens höjde på ögonbrynen över budskapet.

Vi är ju vana vid sånt sen 70-talet och den svenska proggen. Vi tycker det är helt okej, och lite till. Men i kapitalismens moderland får man inte göra så, Tom Petty fick på pälsen.

För att vara en Tom Petty-skiva är The Last DJ naturligtvis väldigt annorlunda. Här finns inte mycket av den melodiösa pop han presenterat på album som Full Moon Fever eller på senare års Highway Companion.

Musikaliskt ligger detta album närmare hans debutplatta från 1976 och uppföljaren You´re Gonna Get It. Det är intressant. För att understryka det han säger är musiken kraftfull och ibland våldsam. Ilskan lyser igenom och Tom Petty spottar ur sig orden.

Det är möjligt att musiken och arrangemangen och kanske också texternas kvalitet fått stå tillbaka för det han vill berätta.

Men i min värld är detta inget som stör, det är faktiskt precis tvärtom. Jag uppskattar Tom Pettys ärlighet, hans ilska och hans vilja att tala om hur det faktiskt är.

Jag jämför inte den här plattan med andra Petty-album, hellre gör jag det i så fall med Anders F Rönnbloms Rapport från ett kallt fosterland, med Motvinds Känn dej blåst och Blå Tågets Staten & kapitalet. Det är där man ska placera The Last DJ.

Nr: 1238/2222

Den här texten har publicerats tidigare. Men då jag numera har albumet som vinylskiva tar jag mig rätten att publicera texten igen.