En trevlig Costello-LP

ELVIS COSTELLO – PUNCH THE CLOCK – 1983

Punch The Clock känns lite anonym i spåren efter My Aim Is True och This Years Model. Men man måste ge det en ärlig chans. Det är egentligen ett riktigt bra Costello-album. Här finns en massa bra och kul melodier. Everyday I Write The Book och Let Them All Talk till exempel.

Så ska bra pop låta. Det är liksom så självklart. Det är snyggt, mycket blås, eleganta synthpålägg, genomarbetade låtar och trevligt. Väldigt trevligt. Det där trevliga är kanske det som ställer till det. Den är lite för trevlig, i alla fall för att vara ett pop-album från en sån kille som Elvis Costello. Den känns bara så vanlig...vågar jag säga välanpassad...även om jag inte riktigt tror på det...

Nåja. Efter ett par nya genomlyssningar kom jag på att de låtar jag gillar bäst är där Costello låter som förr, på 70-talet alltså.

Låtar som TKO (Boxing Day) eller The Greatest Thing. De skulle kunnat platsa på till exempel This Years Model. Men man kan inte få allt.

Punch The Clock är ändå ett bra Costello-album. Han lirar åtminstone inte soul eller country. Då är allt nämligen okej. Därmed utpekat att det finns av hans skivor jag inte är så bedövande förtjust i.

Trots alla tveksamheter tycker jag att man ändå kan utnämna den till en av de bästa plattor som kom ut 1983. Det kanske inte säger så mycket. Men ur mitt perspektiv finns det dock inte så mycket att välja på. Det var ju det året David Bowie avslöjades i dancegarderoben hånglande med sitt monster Let´s Dance.

Nr: 1401/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare. Med det var så länge sen, så jag tycker att den borde få en chans till.