DAVID BOWIE – EARTHLING - 1997
Jag beundrar David Bowie för hans mod att experimentera och ge sig ut på okänd mark under 90-talet. Men jag är inte lika säker på resultatet. Earthling från 1997 är en sjukt jobbig skiva och nästan omöjlig att ta sig igenom utan skador på den mentala hälsan.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här, men Earthling är ett riktigt skruvat experiment till och med för att vara David Bowie. Det är inte industrirock, som han prövade på plattan innan, 1.Outside, men det ligger inte långt ifrån.
Musiken, eller snarare rytmerna, har inte mycket med hans tidigare album att göra. I stället handlar det nästan uteslutande om hardcore techno och house med en underton av hip-hop och iskall industrirock.
Men det där hänger knappast ihop med själva låtarna, som jag skulle kunna tänka mig i grunden egentligen är vanlig poplåtar.
Resultatet blir en förvirrad och påtagligt extrem musikform, som är svår att förstå. Men mot detta ställs en riktigt snygg produktion och en surrealistisk ironisk ton som både är underhållande och rolig. Så det är inte svart eller vitt. Sarkastiska, elaka och spöklika I´m Afraid Of Americans och Seven Years In Tibet är skivans starkaste spår.
Men det uppvägs av oförklarliga fenomen som Battle For Britain, Dead Man Walking och Law, som är alldeles för mycket av precis allt.
Men det är kanske det ett experiment ska gå ut på, att testa var gränserna går. Den här gången tror jag Bowie gick över gränsen...igen...
Nr: 1194/2222
Jag beundrar David Bowie för hans mod att experimentera och ge sig ut på okänd mark under 90-talet. Men jag är inte lika säker på resultatet. Earthling från 1997 är en sjukt jobbig skiva och nästan omöjlig att ta sig igenom utan skador på den mentala hälsan.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här, men Earthling är ett riktigt skruvat experiment till och med för att vara David Bowie. Det är inte industrirock, som han prövade på plattan innan, 1.Outside, men det ligger inte långt ifrån.
Musiken, eller snarare rytmerna, har inte mycket med hans tidigare album att göra. I stället handlar det nästan uteslutande om hardcore techno och house med en underton av hip-hop och iskall industrirock.
Men det där hänger knappast ihop med själva låtarna, som jag skulle kunna tänka mig i grunden egentligen är vanlig poplåtar.
Resultatet blir en förvirrad och påtagligt extrem musikform, som är svår att förstå. Men mot detta ställs en riktigt snygg produktion och en surrealistisk ironisk ton som både är underhållande och rolig. Så det är inte svart eller vitt. Sarkastiska, elaka och spöklika I´m Afraid Of Americans och Seven Years In Tibet är skivans starkaste spår.
Men det uppvägs av oförklarliga fenomen som Battle For Britain, Dead Man Walking och Law, som är alldeles för mycket av precis allt.
Men det är kanske det ett experiment ska gå ut på, att testa var gränserna går. Den här gången tror jag Bowie gick över gränsen...igen...
Nr: 1194/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar