IAN ANDERSON – PLAYS THE ORCHESTRAL JETHRO TULL – 2007
Det låter som ett överambitiöst projekt av en gammal övervintrande proggrockare – att spela in sina gamla låtar ihop med en symfoniorkester. Sånt har gjorts av andra före Ian Anderson...och det är sällan det har blivit bra...
Men den här gången är det skillnad. Det här är ett album varenda gammal tull-fan bara måste ha i sin samling. Det är en liveinspelning som är något alldeles extra, där Ian Anderson och Frankfurts filharmoniker tillsammans blåser liv i gamla insomnade skönheter som Bourée, Living In The Past, Aqualung och Locomotive Breath. Låtar som med denna inramning får nytt liv och blir levande och högst påtagliga igen.
I det här fallet kan jag bara beklaga att vinylskivan inte är en dubbel. Albumet släpptes nämligen först på dubbel-CD och därefter i nedbantad form även på vinyl.
Jag som ”bara” har vinylskivan får nöja mig med ungefär halva konserten. Efter att ha hört vad Ian Anderson och filharmonikerna kunde åstadkomma med klassikerna Aqualung och Locomotive Breath, men framför allt Skating Away On The Thin Ice Of The New Day, en tämligen anonym låt från tämligen anonyma Warchild, blir jag så klart nyfiken på resten också.
Det är möjligt att det finns dem som inget hellre önskar än att Ian Anderson efter sin död för evigt kommer att grillas i ”den seriösa musikens” eget helvete på grund av detta påhitt.
Men det här albumet har åtminstone fått mig att närma mig klassisk musik mer än något annat. Kanske kan det räknas som förmildrande omständighet för Ian. Kanske steker de röda jävlarna honom bara på ena sidan...
Nr: 1286/2222
Det låter som ett överambitiöst projekt av en gammal övervintrande proggrockare – att spela in sina gamla låtar ihop med en symfoniorkester. Sånt har gjorts av andra före Ian Anderson...och det är sällan det har blivit bra...
Men den här gången är det skillnad. Det här är ett album varenda gammal tull-fan bara måste ha i sin samling. Det är en liveinspelning som är något alldeles extra, där Ian Anderson och Frankfurts filharmoniker tillsammans blåser liv i gamla insomnade skönheter som Bourée, Living In The Past, Aqualung och Locomotive Breath. Låtar som med denna inramning får nytt liv och blir levande och högst påtagliga igen.
I det här fallet kan jag bara beklaga att vinylskivan inte är en dubbel. Albumet släpptes nämligen först på dubbel-CD och därefter i nedbantad form även på vinyl.
Jag som ”bara” har vinylskivan får nöja mig med ungefär halva konserten. Efter att ha hört vad Ian Anderson och filharmonikerna kunde åstadkomma med klassikerna Aqualung och Locomotive Breath, men framför allt Skating Away On The Thin Ice Of The New Day, en tämligen anonym låt från tämligen anonyma Warchild, blir jag så klart nyfiken på resten också.
Det är möjligt att det finns dem som inget hellre önskar än att Ian Anderson efter sin död för evigt kommer att grillas i ”den seriösa musikens” eget helvete på grund av detta påhitt.
Men det här albumet har åtminstone fått mig att närma mig klassisk musik mer än något annat. Kanske kan det räknas som förmildrande omständighet för Ian. Kanske steker de röda jävlarna honom bara på ena sidan...
Nr: 1286/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar